Jag tror jag kan förklara det lite såhär.
Jag älskar livet. Verkligen. Alltså älskar ungefär som att vi är gifta. Lite som att jag tar det för givet.
Tänk att man har ett äktenskap med livet.
Och mitt och livets äktenskap är ungefär lika mediokert som Kurt Cobains och Courtney Loves.
Framför ALLT nu under våren.
Alltså:
Jag är gift med livet. Så grälar vi och hånglar som mest under april-maj.
Så då är det jääävligt skönt när det regnar.
Det blir som en grabbkväll/tjejmiddag för er vanliga människor.
Mer som en vandring i ett kargt industriområde för mig.
Men skitsamma, vi har ju alla våra oaser. Ni fattar grejen?
