Jag är bara trött.
Fortfarande kär, ja.
Lång dag. Dagarna är långa.
Lite sömn. Mycket tankar.
Bra stunder, katastrofstunder men sällan något däremellan.
Jag tror jag somnar ikväll.
Godnatt.
onsdag 31 augusti 2011
måndag 29 augusti 2011
Lovefool.
Jag laddade min mobil, men nu är batteriet slut igen.
För jag har pratat så mycket i telefon och lyssnat på låtar om förtvivlan, hopp och eufori i min mp3-spelare.
Just nu känns det bra.
Låt det vara så nu då ett tag, för jävelen.
Det är öppet mål och jag ska inte missa ens med mammas högerben.
Och det är fan ta mig gipsat.
Låta vinden dansa bort, med gamla blad.
För jag har pratat så mycket i telefon och lyssnat på låtar om förtvivlan, hopp och eufori i min mp3-spelare.
Just nu känns det bra.
Låt det vara så nu då ett tag, för jävelen.
Det är öppet mål och jag ska inte missa ens med mammas högerben.
Och det är fan ta mig gipsat.
Låta vinden dansa bort, med gamla blad.
söndag 28 augusti 2011
Cointreaullmani.
Det är jävligt stressigt att vara ledig, faktiskt.
Framför allt om man är kär. En inneboende märkvärdighet i det tillståndet är att det just fyller allt det tankeutrymme som det ges - och fanimig också lite till.
..............
Simone har varit här sedan i onsdags också.
Vi fick sommarens sista utandning att lukta sprit och cigg.
Nu behöver jag en liten smäll på käften av Luther igen för att komma tillbaka på banan igen.
............
Jag drack inte ens igår, jag var inte ens ute. På en lördag! Amen vafan. Det är alltså inte som jag är ordningssam - snarare tvärtom.
Hade jag haft full kontroll över den här situationen hade jag varit bakfull idag. Jag är väldigt beroende av oordning i min egen regi - det är så jag uppfattar kontroll över tillvaron.
.............
För övrigt spelade jag bort en mindre summa pengar på flipper i fredags på Far i Hatten.
Det kändes fantastiskt.
Flipper!
.......
Nu får jag ge mig ut i pildammarna om det ska bli något vettigt av Beach 2012.
Framför allt om man är kär. En inneboende märkvärdighet i det tillståndet är att det just fyller allt det tankeutrymme som det ges - och fanimig också lite till.
..............
Simone har varit här sedan i onsdags också.
Vi fick sommarens sista utandning att lukta sprit och cigg.
Nu behöver jag en liten smäll på käften av Luther igen för att komma tillbaka på banan igen.
............
Jag drack inte ens igår, jag var inte ens ute. På en lördag! Amen vafan. Det är alltså inte som jag är ordningssam - snarare tvärtom.
Hade jag haft full kontroll över den här situationen hade jag varit bakfull idag. Jag är väldigt beroende av oordning i min egen regi - det är så jag uppfattar kontroll över tillvaron.
.............
För övrigt spelade jag bort en mindre summa pengar på flipper i fredags på Far i Hatten.
Det kändes fantastiskt.
Flipper!
.......
Nu får jag ge mig ut i pildammarna om det ska bli något vettigt av Beach 2012.
tisdag 23 augusti 2011
Håkan Juström.
Haha. Jag har gått med i socialdemokraterna nu.
Japp japp. Som medlem.
En liten detalj: att jag röstade på Vänsterpartiet.
............
För övrigt kan jag inte riktigt fatta att Göran Persson inte tog upp kampen om bostadspolitiken, att Mona Sahlin inte heller gjorde det och att Håkan Ju inte gör det förrän nu.
Jag tänker taktiskt, men också politiskt.
Det är ju en skitenkel kamp att vinna. Alltså. Alliansen har ju typ ingen bostadspolitik.
Japp japp. Som medlem.
En liten detalj: att jag röstade på Vänsterpartiet.
............
För övrigt kan jag inte riktigt fatta att Göran Persson inte tog upp kampen om bostadspolitiken, att Mona Sahlin inte heller gjorde det och att Håkan Ju inte gör det förrän nu.
Jag tänker taktiskt, men också politiskt.
Det är ju en skitenkel kamp att vinna. Alltså. Alliansen har ju typ ingen bostadspolitik.
Bra helg, bra saker.
Jag har varit lite sjuk, det är en vecka sen nu - men ändå. Så jag bestämde mig för att hålla igen
rätt så rejält i helgen.
Gick sådär. Men ändå, ganska bra.
Lyckades någorlunda med att spotta i glaset faktiskt, även om det förtog duktighetskänslan en del att sitta upp till halv fem i lördags.
Gott så.
..............
Jag är förälskad. Goooosh. Cheeeese.
..............
Idag: Stranden.
Ikväll: Malmö vinner mot Zagreb med 3-0
Imorgon: Frakta sjuk mor till sjukhus.
Imorgon kväll: Malmö, igen, och Simone kommer.
..............
Jag måste bli bättre på att se att detta livet är njutbart.
Får jag en jordgubbe, ruckas mitt kontrollbehov och jag vill ha en smak som jag känner igen.
Därför kan jag inte ta emot en jorgubbe utan att också fråga om jag kan få lite bajs.
Det blir skitäckligt, men åtminstone en smak jag kan.
Har ni bajs?
Lite så.
rätt så rejält i helgen.
Gick sådär. Men ändå, ganska bra.
Lyckades någorlunda med att spotta i glaset faktiskt, även om det förtog duktighetskänslan en del att sitta upp till halv fem i lördags.
Gott så.
..............
Jag är förälskad. Goooosh. Cheeeese.
..............
Idag: Stranden.
Ikväll: Malmö vinner mot Zagreb med 3-0
Imorgon: Frakta sjuk mor till sjukhus.
Imorgon kväll: Malmö, igen, och Simone kommer.
..............
Jag måste bli bättre på att se att detta livet är njutbart.
Får jag en jordgubbe, ruckas mitt kontrollbehov och jag vill ha en smak som jag känner igen.
Därför kan jag inte ta emot en jorgubbe utan att också fråga om jag kan få lite bajs.
Det blir skitäckligt, men åtminstone en smak jag kan.
Har ni bajs?
Lite så.
fredag 19 augusti 2011
Fertilitet.
Så otrevligt skönt det var, när det ändå visade sig att Victoria och Daniel ska ha barn.
Nu är ju namnsnickeriet i fullgång. Här är mina topp tre bästa bidrag, om det blir en pojke, ska sägas (Kanye-Westling är redan taget, tvärr):
3. (en homo-göteborgare) Go Westling.
2. (från Göteborg med omnejd) Syd Westling
1. (en ondskefull hallick) Funky Tengil Jävelberg Westling.
Nu är ju namnsnickeriet i fullgång. Här är mina topp tre bästa bidrag, om det blir en pojke, ska sägas (Kanye-Westling är redan taget, tvärr):
3. (en homo-göteborgare) Go Westling.
2. (från Göteborg med omnejd) Syd Westling
1. (en ondskefull hallick) Funky Tengil Jävelberg Westling.
torsdag 18 augusti 2011
Sjuk.
Såg Malmö förnedras i Zagreb i förrgår.
I feber.
Man trodde man hade lärt sig hur det kändes att förlora.
Men sorgen kommer alltid som en överraskning.
Lite som att frosten tar tomaterna på våren. Eller nåt annat litterärt och nyanserat.
Egentligen vill jag bara säga att detta är typiskt.
Jävla fittmalmö. Kuken.
*hoppar i vattnet*
I feber.
Man trodde man hade lärt sig hur det kändes att förlora.
Men sorgen kommer alltid som en överraskning.
Lite som att frosten tar tomaterna på våren. Eller nåt annat litterärt och nyanserat.
Egentligen vill jag bara säga att detta är typiskt.
Jävla fittmalmö. Kuken.
*hoppar i vattnet*
måndag 15 augusti 2011
Apropå inlägget igår...
...är det väl ingen som är förvånad över att jag tagit reda på när doktorandtjänsterna i historia utlyses.
Hm, en uppgift, ett problem - hur lösa?
JAG VET:
Jag tror jag lägger mig i fosterställning!
Hm, en uppgift, ett problem - hur lösa?
JAG VET:
Jag tror jag lägger mig i fosterställning!
Jag har undrat varifrån känslan av det ständiga underläget kommer.
Och jag har under min studietid lyckats få svaret.
Det är klassamhället. Det är en social bakgrund som skiljer sig, och är sämre sedd än stora delar av min urbana och akademiska umgängeskrets.
Jag har dock en svår nöt kvar att knäcka:
Varför vågar jag inte stå för att så är fallet?
Så fort man pratar om att min bakgrund i mycket väsentligt är en arbetarklassbakgrund - och att jag är mitt uppe i en pågående klassresa - möts man av den etablerade medelklassen med ett svar framför alla andra:
"Du koketterar!"
Min mamma, eller min pappa för den delen skulle snarare svara:
"Vadå!? Vi har ju för fan haft det bra, tryggt och gott ställt!"
Jag läser Anneli Jordahls "Klass - är du fin nog?" och kommer tillbaka till min stora hjälte Ronny Ambjörnssons "Mitt förnamn är Ronny". Konstaterar att jag fascineras av den här typen av teoretiserande skönlitterära skildringar av klassresan av en enda anledning:
Jag känner igen mig. Så himla mycket. Känslan av att inte riktigt höra till någon socialgrupp alls är förvisso en känsla av ett ständigt utanförskap, ett psykologiskt utanförskap. Men båda författarna konstaterar också att klassresenärens förmåga till att se båda världarna också är en begåvning på ett personligt plan.
Ambjörnsson skriver det bäst:
"Tillgången till två världar skapade på så vis en distans till bägge, en distans som möliggjorde reflektion och på sikt självmedvetande. Jag uppgick inte i miljön på det självklara sätt som var möjlig inom klassen, det skilde sig från omgivningen, sårbart, men också medvetet om sin existens."
.......
Jag tror att vi står inför ett problem i Sverige när den sociala rörligheten minskar. Samhällsutvecklingen pekar mot ett alltmer cementerat klassamhälle, samtidigt som den enda gruppen som inte förnekar klassamhället är klassresenärerna, de som har tillgången till de två världar som Ambjörnsson beskriver.
Detta är ett problem som England upplever just nu. De har en chans att diskutera problemen som deras klassamhälle har framkallat, men väljer att förneka dess existens och istället förbjuda sociala medier.
Uld Bjereld beskriver problematiken väldigt bra här.
Det är klassamhället. Det är en social bakgrund som skiljer sig, och är sämre sedd än stora delar av min urbana och akademiska umgängeskrets.
Jag har dock en svår nöt kvar att knäcka:
Varför vågar jag inte stå för att så är fallet?
Så fort man pratar om att min bakgrund i mycket väsentligt är en arbetarklassbakgrund - och att jag är mitt uppe i en pågående klassresa - möts man av den etablerade medelklassen med ett svar framför alla andra:
"Du koketterar!"
Min mamma, eller min pappa för den delen skulle snarare svara:
"Vadå!? Vi har ju för fan haft det bra, tryggt och gott ställt!"
Jag läser Anneli Jordahls "Klass - är du fin nog?" och kommer tillbaka till min stora hjälte Ronny Ambjörnssons "Mitt förnamn är Ronny". Konstaterar att jag fascineras av den här typen av teoretiserande skönlitterära skildringar av klassresan av en enda anledning:
Jag känner igen mig. Så himla mycket. Känslan av att inte riktigt höra till någon socialgrupp alls är förvisso en känsla av ett ständigt utanförskap, ett psykologiskt utanförskap. Men båda författarna konstaterar också att klassresenärens förmåga till att se båda världarna också är en begåvning på ett personligt plan.
Ambjörnsson skriver det bäst:
"Tillgången till två världar skapade på så vis en distans till bägge, en distans som möliggjorde reflektion och på sikt självmedvetande. Jag uppgick inte i miljön på det självklara sätt som var möjlig inom klassen, det skilde sig från omgivningen, sårbart, men också medvetet om sin existens."
.......
Jag tror att vi står inför ett problem i Sverige när den sociala rörligheten minskar. Samhällsutvecklingen pekar mot ett alltmer cementerat klassamhälle, samtidigt som den enda gruppen som inte förnekar klassamhället är klassresenärerna, de som har tillgången till de två världar som Ambjörnsson beskriver.
Detta är ett problem som England upplever just nu. De har en chans att diskutera problemen som deras klassamhälle har framkallat, men väljer att förneka dess existens och istället förbjuda sociala medier.
Uld Bjereld beskriver problematiken väldigt bra här.
När det var värt att krascha.
Prince.
Ägde.
FAN VILKEN KONSERT.
Jag är fortfarande lite förvånad över att Elinors ben höll när jag kastade mig upp i hennes famn i något extatiskt ögonblick under den här konserten.
Det kan ha varit när vi såg ett stjärnfall.
...........
Det smärtade i hela jävla själen att vakna i söndags. Högt har vi flugit, hårt har vi landat.
En talande, miserabel - men samtidigt så fantastiskt rolig - bild fick jag när jag såg att ">Simone låg och kved i ångestvågor i sin säng, liggandes i fosterställning med en piggelin i munnen.
Speglade även mitt sinnestillstånd i det ögonblicket får jag säga.
..........
Åkte till Malmö Stadion direkt efter Way out West i går. Världens lamaste föreställning i MFF-Milan.
Jag ska inte lämna ut för mycket.
Men fick en natt i alla fall som skakar hela min tillvaro i fundamenten.
På ett bra sätt, samt ett jävligt jobbigt.
Idag blir det att komma tillrätta med sig själv igen. Handla, dricka kaffe och köpa biljetter till Dinamo Zagreb - MFF.
Ska bli jävligt kul med matcher som betyder något igen.
............
För övrigt gillar jag tystnaden som uppstår när jag trillar baklänges på dansgolvetpå Kon Tiki, trillar baklänges igen och till sist rullar in i köket på den här jävla krogen. Till personalens stora förtret.
Ägde.
FAN VILKEN KONSERT.
Jag är fortfarande lite förvånad över att Elinors ben höll när jag kastade mig upp i hennes famn i något extatiskt ögonblick under den här konserten.
Det kan ha varit när vi såg ett stjärnfall.
...........
Det smärtade i hela jävla själen att vakna i söndags. Högt har vi flugit, hårt har vi landat.
En talande, miserabel - men samtidigt så fantastiskt rolig - bild fick jag när jag såg att ">Simone låg och kved i ångestvågor i sin säng, liggandes i fosterställning med en piggelin i munnen.
Speglade även mitt sinnestillstånd i det ögonblicket får jag säga.
..........
Åkte till Malmö Stadion direkt efter Way out West i går. Världens lamaste föreställning i MFF-Milan.
Jag ska inte lämna ut för mycket.
Men fick en natt i alla fall som skakar hela min tillvaro i fundamenten.
På ett bra sätt, samt ett jävligt jobbigt.
Idag blir det att komma tillrätta med sig själv igen. Handla, dricka kaffe och köpa biljetter till Dinamo Zagreb - MFF.
Ska bli jävligt kul med matcher som betyder något igen.
............
För övrigt gillar jag tystnaden som uppstår när jag trillar baklänges på dansgolvetpå Kon Tiki, trillar baklänges igen och till sist rullar in i köket på den här jävla krogen. Till personalens stora förtret.
tisdag 9 augusti 2011
Vi har minnena framför oss, vi ska flyga och kanske falla.
Ett sista jobbpass.
Imorgon,
En fika.
Lite packning.
Dressed for success.
Därefter: Way out west.
Flyg för fan.
Vi hörs när jag säger att det var värt att krascha.
Imorgon,
En fika.
Lite packning.
Dressed for success.
Därefter: Way out west.
Flyg för fan.
Vi hörs när jag säger att det var värt att krascha.
söndag 7 augusti 2011
Tips till de med en fäbless för det bittreljuva.
Kollar på det här klippet om och om igen. Med ojämna mellanrum och blir ganska lycklig. Eller blir jag olycklig?
Melankoli.
Eufori?
Bitterljuvt? Ja.
Melankoli.
Eufori?
Bitterljuvt? Ja.
Det blev ju en bra lördag ändå.
Vi gick till Hyllie.
Jag köpte glass.
Jag fick se vackra Kroksbäcksparken, och utsikten därifrån.
Där har Agon växt upp, fick jag veta.
Den nästan löjligt mäktiga översikten, som man kan få när staden är så platt som Malmö är.
Nästan som Paris, om man kisar riktigt hårt. Solen sken, så kisade gjorde vi allt.
Vi drack kaffe.
Vi kollade på fotboll.
Vi drack starköl.
Vi blev besvikna. MFF spelade lika.
Vi cyklade till Lidl.
Vi köpte folköl och cigg.
Vi kollade på MFF-Rangers, som jag hade laddat hem.
vi lagade mat, drack folköl och rökte i fönstret.
Vi kollade på Blådårar.
Vi gick och la oss.
Jag köpte glass.
Jag fick se vackra Kroksbäcksparken, och utsikten därifrån.
Där har Agon växt upp, fick jag veta.
Den nästan löjligt mäktiga översikten, som man kan få när staden är så platt som Malmö är.
Nästan som Paris, om man kisar riktigt hårt. Solen sken, så kisade gjorde vi allt.
Vi drack kaffe.
Vi kollade på fotboll.
Vi drack starköl.
Vi blev besvikna. MFF spelade lika.
Vi cyklade till Lidl.
Vi köpte folköl och cigg.
Vi kollade på MFF-Rangers, som jag hade laddat hem.
vi lagade mat, drack folköl och rökte i fönstret.
Vi kollade på Blådårar.
Vi gick och la oss.
Scouter.
Scouterna i Rinkaby kände sig hotade av att de befinner sig i en liknande situation som offren i Norge.
Världens mest menlösa, medelklasstinna och tandlösa organisation tror sig alltså ha en sådan provocerande kraft att någon vill döda dem for their cause?
Jag säger såhär: När scouter tror kan bli politiska martyrer, så tror dom nog likväl att luddet i min röv också kan bli det.
Världens mest menlösa, medelklasstinna och tandlösa organisation tror sig alltså ha en sådan provocerande kraft att någon vill döda dem for their cause?
Jag säger såhär: När scouter tror kan bli politiska martyrer, så tror dom nog likväl att luddet i min röv också kan bli det.
fredag 5 augusti 2011
Ett plommonträd och 'Inget ikväll heller.'
Vi som gick på högstadiedisco, på gymnasiefester, på tjugo-årsklubbar, dans för frånskilda och ansträngt sig till det yttersta, men ändå fått gå hem ensamma.
Vi som har gått eller åkt hem sent om natten, lite tysta i baksätet på en taxi, eller kanske i någon förälders bil, och försökt tränga undan den tungsinta ensamheten och den uppenbara förvissningen om att
'ikväll blev du bortvald igen'.
Jag har hittat något i skogen finns en som sjunger precis om det där, precis som Håkan Hellström sjöng vid en Hamburgerbar:
"Jag hade hoppats på något, HOPPATS PÅ NÅGOT!"
Utanför mina föräldrars köksfönster står ett plommonträd. Vilken sort det är vågar jag inte uttala mig om, men det är något väldigt speciellt över det.
Det ser mer ut som en buske än ett träd och i början på maj blommar det så kraftfullt och så präktigt att marken nästan skakar av insekternas surr.
Varje år, oavsett var jag befunnit mig, har min mamma skickat ett fotografi till mig på trädet när det blommar - tillsammans med ett kort meddelande:
Nu blommar trädet!
Varje gång tappar man andan, i en dunge som annars är full av bokarnas och björkarnas väsande grönska, står ett plommonträd och dönar högljutt - helt klädd i vitt.
Det speciella med just detta trädet är, förutom det jag nyss nämnt, att dess årliga blomster är i all sin prakt helt förgäves.
Det finns nämligen inget likadant träd inom flera mils radie, så inga insekter förmår pollenera det, och inga plommon kommer tynger dess grenar på hösten.
................
Varje år tar han (jag gillar tanken på att trädet är en han - kanske av identifikationsskäl) sina finaste kläder. Han luktar så gott han bara kan. Han vattenkammar håret. I sin enfald tror han att i år - i år kommer det hända. I år kommer det komma en geting, en stekel eller något liknande med ett bud till mig som säger att du ska bära frukt i höst.'
Men vi som ser på, vi vet, att det inte kommer hända. Inte i år heller. På hösten faller löven av och trädet blir en tapetblomma (ironiskt nog!) mot de övriga träden i skogsdungen.
En skärva av vårens hopp och ett monument över höstens tunga anonymitet.
Hur som helst så står trädet där som ytterligare ett monument - för tålmodig väntan, för att även de ensammanste av ensamma faktiskt kan vara jävligt jävligt vackra.
Jag ska inte säga något snusförnuftigt som: Tänk på trädet naäanäanäa. Eller vi bär alla på ett sådant plommonträd inom oss. Jag säger inte det, även om det av naturliga skäl ligger nära till hands.
Jag tänkte mest bara säga att det syns.
Lika tydligt som trädet falnar från blomster till grånad, falnar något inom en själv och alla andra som plötsligt blivit fula när lamporna tänds på klubben, när "Flickan i en Cole Porter-sång" spelades på mellanstadiediscona eller när "Sometimes" med Britney Spears spelades på högstadiediscona.
Inget i år heller.
Vi som har gått eller åkt hem sent om natten, lite tysta i baksätet på en taxi, eller kanske i någon förälders bil, och försökt tränga undan den tungsinta ensamheten och den uppenbara förvissningen om att
'ikväll blev du bortvald igen'.
Jag har hittat något i skogen finns en som sjunger precis om det där, precis som Håkan Hellström sjöng vid en Hamburgerbar:
"Jag hade hoppats på något, HOPPATS PÅ NÅGOT!"
Utanför mina föräldrars köksfönster står ett plommonträd. Vilken sort det är vågar jag inte uttala mig om, men det är något väldigt speciellt över det.
Det ser mer ut som en buske än ett träd och i början på maj blommar det så kraftfullt och så präktigt att marken nästan skakar av insekternas surr.
Varje år, oavsett var jag befunnit mig, har min mamma skickat ett fotografi till mig på trädet när det blommar - tillsammans med ett kort meddelande:
Nu blommar trädet!
Varje gång tappar man andan, i en dunge som annars är full av bokarnas och björkarnas väsande grönska, står ett plommonträd och dönar högljutt - helt klädd i vitt.
Det speciella med just detta trädet är, förutom det jag nyss nämnt, att dess årliga blomster är i all sin prakt helt förgäves.
Det finns nämligen inget likadant träd inom flera mils radie, så inga insekter förmår pollenera det, och inga plommon kommer tynger dess grenar på hösten.
................
Varje år tar han (jag gillar tanken på att trädet är en han - kanske av identifikationsskäl) sina finaste kläder. Han luktar så gott han bara kan. Han vattenkammar håret. I sin enfald tror han att i år - i år kommer det hända. I år kommer det komma en geting, en stekel eller något liknande med ett bud till mig som säger att du ska bära frukt i höst.'
Men vi som ser på, vi vet, att det inte kommer hända. Inte i år heller. På hösten faller löven av och trädet blir en tapetblomma (ironiskt nog!) mot de övriga träden i skogsdungen.
En skärva av vårens hopp och ett monument över höstens tunga anonymitet.
Hur som helst så står trädet där som ytterligare ett monument - för tålmodig väntan, för att även de ensammanste av ensamma faktiskt kan vara jävligt jävligt vackra.
Jag ska inte säga något snusförnuftigt som: Tänk på trädet naäanäanäa. Eller vi bär alla på ett sådant plommonträd inom oss. Jag säger inte det, även om det av naturliga skäl ligger nära till hands.
Jag tänkte mest bara säga att det syns.
Lika tydligt som trädet falnar från blomster till grånad, falnar något inom en själv och alla andra som plötsligt blivit fula när lamporna tänds på klubben, när "Flickan i en Cole Porter-sång" spelades på mellanstadiediscona eller när "Sometimes" med Britney Spears spelades på högstadiediscona.
Inget i år heller.
tisdag 2 augusti 2011
Riksväg 9 och Att återvända.
Trots att storvulna skildringarna av denna sträcka bilväg, som på något sätt torde skrämma mig.
Riksväg nio. Söder om Brösarp. Det hugger alltid till i mig när jag åker därigenom.
Någonstans är det som om förvissningen om att varje meter du kör med bil i paradiset är en resa på väg därifrån slår till mig med all oönskvärd smärtsam tydlighet.
Jag har badat i vattnet där idag. Det är iskallt. Krispigt.
Känslan i huvudet är som ljudet när man klipper med en sax genom denim.
Jag har somnat i solen i Kivik. När jag vaknar smakar saliven märkligt unket.
Det var inte första gången. Jag har gjort det så många gånger där nere att det på något sätt har kommit att påverka hela min bild av att sova på dagtid. Märklig smak i munnen.
Sol. Haväng, Kivik eller Knäbäckshusen.
............
Få sommarminnen från barndomen är möjliga att återvända till utan ett uns av tomhet och melankoli.
Men det finns platser där faktiskt glädjen över att den innevarande sekunden tvingar sig på dig är större än tomheten och melankolin.
Det är här någonstans.
När jag väl är hemma hos mina föräldrar under sommaren får jag passa på att hitta tillbaka till några fler.
På torsdag blir det Möllerödssjön.
Vi hörs då.
Också.
Riksväg nio. Söder om Brösarp. Det hugger alltid till i mig när jag åker därigenom.
Någonstans är det som om förvissningen om att varje meter du kör med bil i paradiset är en resa på väg därifrån slår till mig med all oönskvärd smärtsam tydlighet.
Jag har badat i vattnet där idag. Det är iskallt. Krispigt.
Känslan i huvudet är som ljudet när man klipper med en sax genom denim.
Jag har somnat i solen i Kivik. När jag vaknar smakar saliven märkligt unket.
Det var inte första gången. Jag har gjort det så många gånger där nere att det på något sätt har kommit att påverka hela min bild av att sova på dagtid. Märklig smak i munnen.
Sol. Haväng, Kivik eller Knäbäckshusen.
............
Få sommarminnen från barndomen är möjliga att återvända till utan ett uns av tomhet och melankoli.
Men det finns platser där faktiskt glädjen över att den innevarande sekunden tvingar sig på dig är större än tomheten och melankolin.
Det är här någonstans.
När jag väl är hemma hos mina föräldrar under sommaren får jag passa på att hitta tillbaka till några fler.
På torsdag blir det Möllerödssjön.
Vi hörs då.
Också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)