Trots att storvulna skildringarna av denna sträcka bilväg, som på något sätt torde skrämma mig.
Riksväg nio. Söder om Brösarp. Det hugger alltid till i mig när jag åker därigenom.
Någonstans är det som om förvissningen om att varje meter du kör med bil i paradiset är en resa på väg därifrån slår till mig med all oönskvärd smärtsam tydlighet.
Jag har badat i vattnet där idag. Det är iskallt. Krispigt.
Känslan i huvudet är som ljudet när man klipper med en sax genom denim.
Jag har somnat i solen i Kivik. När jag vaknar smakar saliven märkligt unket.
Det var inte första gången. Jag har gjort det så många gånger där nere att det på något sätt har kommit att påverka hela min bild av att sova på dagtid. Märklig smak i munnen.
Sol. Haväng, Kivik eller Knäbäckshusen.
............
Få sommarminnen från barndomen är möjliga att återvända till utan ett uns av tomhet och melankoli.
Men det finns platser där faktiskt glädjen över att den innevarande sekunden tvingar sig på dig är större än tomheten och melankolin.
Det är här någonstans.
När jag väl är hemma hos mina föräldrar under sommaren får jag passa på att hitta tillbaka till några fler.
På torsdag blir det Möllerödssjön.
Vi hörs då.
Också.
