Och jag har under min studietid lyckats få svaret.
Det är klassamhället. Det är en social bakgrund som skiljer sig, och är sämre sedd än stora delar av min urbana och akademiska umgängeskrets.
Jag har dock en svår nöt kvar att knäcka:
Varför vågar jag inte stå för att så är fallet?
Så fort man pratar om att min bakgrund i mycket väsentligt är en arbetarklassbakgrund - och att jag är mitt uppe i en pågående klassresa - möts man av den etablerade medelklassen med ett svar framför alla andra:
"Du koketterar!"
Min mamma, eller min pappa för den delen skulle snarare svara:
"Vadå!? Vi har ju för fan haft det bra, tryggt och gott ställt!"
Jag läser Anneli Jordahls "Klass - är du fin nog?" och kommer tillbaka till min stora hjälte Ronny Ambjörnssons "Mitt förnamn är Ronny". Konstaterar att jag fascineras av den här typen av teoretiserande skönlitterära skildringar av klassresan av en enda anledning:
Jag känner igen mig. Så himla mycket. Känslan av att inte riktigt höra till någon socialgrupp alls är förvisso en känsla av ett ständigt utanförskap, ett psykologiskt utanförskap. Men båda författarna konstaterar också att klassresenärens förmåga till att se båda världarna också är en begåvning på ett personligt plan.
Ambjörnsson skriver det bäst:
"Tillgången till två världar skapade på så vis en distans till bägge, en distans som möliggjorde reflektion och på sikt självmedvetande. Jag uppgick inte i miljön på det självklara sätt som var möjlig inom klassen, det skilde sig från omgivningen, sårbart, men också medvetet om sin existens."
.......
Jag tror att vi står inför ett problem i Sverige när den sociala rörligheten minskar. Samhällsutvecklingen pekar mot ett alltmer cementerat klassamhälle, samtidigt som den enda gruppen som inte förnekar klassamhället är klassresenärerna, de som har tillgången till de två världar som Ambjörnsson beskriver.
Detta är ett problem som England upplever just nu. De har en chans att diskutera problemen som deras klassamhälle har framkallat, men väljer att förneka dess existens och istället förbjuda sociala medier.
Uld Bjereld beskriver problematiken väldigt bra här.
