Vi som gick på högstadiedisco, på gymnasiefester, på tjugo-årsklubbar, dans för frånskilda och ansträngt sig till det yttersta, men ändå fått gå hem ensamma.
Vi som har gått eller åkt hem sent om natten, lite tysta i baksätet på en taxi, eller kanske i någon förälders bil, och försökt tränga undan den tungsinta ensamheten och den uppenbara förvissningen om att
'ikväll blev du bortvald igen'.
Jag har hittat något i skogen finns en som sjunger precis om det där, precis som Håkan Hellström sjöng vid en Hamburgerbar:
"Jag hade hoppats på något, HOPPATS PÅ NÅGOT!"
Utanför mina föräldrars köksfönster står ett plommonträd. Vilken sort det är vågar jag inte uttala mig om, men det är något väldigt speciellt över det.
Det ser mer ut som en buske än ett träd och i början på maj blommar det så kraftfullt och så präktigt att marken nästan skakar av insekternas surr.
Varje år, oavsett var jag befunnit mig, har min mamma skickat ett fotografi till mig på trädet när det blommar - tillsammans med ett kort meddelande:
Nu blommar trädet!
Varje gång tappar man andan, i en dunge som annars är full av bokarnas och björkarnas väsande grönska, står ett plommonträd och dönar högljutt - helt klädd i vitt.
Det speciella med just detta trädet är, förutom det jag nyss nämnt, att dess årliga blomster är i all sin prakt helt förgäves.
Det finns nämligen inget likadant träd inom flera mils radie, så inga insekter förmår pollenera det, och inga plommon kommer tynger dess grenar på hösten.
................
Varje år tar han (jag gillar tanken på att trädet är en han - kanske av identifikationsskäl) sina finaste kläder. Han luktar så gott han bara kan. Han vattenkammar håret. I sin enfald tror han att i år - i år kommer det hända. I år kommer det komma en geting, en stekel eller något liknande med ett bud till mig som säger att du ska bära frukt i höst.'
Men vi som ser på, vi vet, att det inte kommer hända. Inte i år heller. På hösten faller löven av och trädet blir en tapetblomma (ironiskt nog!) mot de övriga träden i skogsdungen.
En skärva av vårens hopp och ett monument över höstens tunga anonymitet.
Hur som helst så står trädet där som ytterligare ett monument - för tålmodig väntan, för att även de ensammanste av ensamma faktiskt kan vara jävligt jävligt vackra.
Jag ska inte säga något snusförnuftigt som: Tänk på trädet naäanäanäa. Eller vi bär alla på ett sådant plommonträd inom oss. Jag säger inte det, även om det av naturliga skäl ligger nära till hands.
Jag tänkte mest bara säga att det syns.
Lika tydligt som trädet falnar från blomster till grånad, falnar något inom en själv och alla andra som plötsligt blivit fula när lamporna tänds på klubben, när "Flickan i en Cole Porter-sång" spelades på mellanstadiediscona eller när "Sometimes" med Britney Spears spelades på högstadiediscona.
Inget i år heller.
