Det förknippas ofta med dem melankoliska och nedbrytande förströelsen att längta tillbaka till en tid som flytt.
Jag är en sådan som ser det tunga förflutna vävt lager på lager i alla hörn och kanter på platser jag bott på. Dock har jag lyckats se sinnestillståndet som något ytligare än att man längtar efter tiderna då det luktade äpple-allrengöring i ens pojkrum eller när spelade The Clash på sin stereo.
Nostalgi är att längta tillbaka till ett känslorum som spänner i tre dimensioner. Det kan vara en tid, som förknippas med en plats, en lukt eller ett ljud som i sin tur omsätts i en känsla som du just nu upplever att du saknar i ditt liv.
Nostalgi är att längta tillbaka till ett känslorum som du faktiskt aldrig egentligen har upplevt, utan konstruerar först i efter hand.
Det är det sublima, storslagna intrycket av ett förflutet landskap som du själv har målat.
Ordet betyder ordagrant "hemlängtan" och är en psykisk åkomma som drabbade soldater som låg ute i fält för länge. De drabbades då av symtom som i mångt och mycket liknar de som uppkommer vid den apati som flyktingar idag drabbas av. Precis som nu så kunde utgången ibland bli dödlig.
Det har alltså skett något av en betydelseförskjutning: från att innebära att man längtar efter en plats som flytt- så innebär det idag att man längtar efter en tid som flytt.
Men just att det är en konstruktion som alltid sker i ljuset av vad du upplever just nu måste dock inte vara ett tecken på att man inte trivs där man är, eller vill bort därifrån. Jag tror ändå att det som alltid anses vara människans styrka - hennes anpassningsbarhet - ibland är en styrka som också framkallar en ångest hos människan. Skarvångest.
Känslan som uppstår när du hastigt måste anpassa dig till nya förutsättningar, (en känsla som jag brukar kalla för "skarv") kan göra att man också längtar tillbaka till en tid som man upplever att man behärskade bättre.
Därför borde alla högstadieskolor, fängelser och barndomshem överväga att citera Peter Englund på sina portar, dörrar och murar:
"Ty så grymt är livet, att vi en dag kommer att längta tillbaka hit"
tisdag 31 juli 2012
Listor, popmusik och fotboll.
Jag lyssnar också mycket på Beatles nu. Det känns så avlägset, den där tiden då jag lyssnade på Kim Wildes "Cambodia" om och om igen. Som en helt annan värld, när tänker på den och samtidigt lyssnar på Octopus's Garden.
-----------------------------------------
Jag kollade på Sveriges OS-match mot Kanada, lite grand. Och gjorde en lista på mina favoritinnermittfältare just nu:
5. Caroline Seger
4. Anders Andersson
3. Nilla Fischer
2. Jonas Thern
1. Ivo Pekalski
----------------------------------------
-----------------------------------------
Jag kollade på Sveriges OS-match mot Kanada, lite grand. Och gjorde en lista på mina favoritinnermittfältare just nu:
5. Caroline Seger
4. Anders Andersson
3. Nilla Fischer
2. Jonas Thern
1. Ivo Pekalski
----------------------------------------
Ungefär därför har jag lite problem med FI.
Apropå Pride, och kön och så.
Så har jag undrat lite varför jag har haft svårt för FI ett tag nu.
Inte finansinspektionen, utan FI som i Feministiskt Initiativ.
Jag vet inte varför. Jo jag vet varför.
Såhär:
Egentligen är det ju en ideologi som jag står bakom till väldigt många procent.
Men jag tror att det är samma grej som med gamla KPML(r) som liksom diskuterade "arbetarklassens frigörelse" trots att de inte skulle känna igen en arbetare ens om hela kommunal bet dom i röven.
Lite så.
Jag känner det med FI också. Väljarbasen och medlemsklientelet är extremt vitt och välutbildat.
Och deras största finansiär är Benny Andersson; en vit heterosexuell man med en sjukt stor villa i Djursholm.
Bah jaha?
Sen är jag medveten om att frågor och förtryck som rör kön och sexualitet rör alla samhällslager och måste föras upp i ljuset. Och det görs kanske inte så bra av de befintliga riksdagspartierna. Och det behövs kanske ett nytt parti för att vara en blåslampa i det här frågorna.
Jag vill bara lyfta fram ett stort problem:
Det blir ofrånkomligen så att FI formulerar en feminism som huvudsakligen är relevant och fördelaktig för just den vita gruppen av utbildad medelklass som utgör dess medlemskärna.
Jag ska ta ett exempel.
För ett tag sen såg jag att FI:s förra taleskvinna Gudrun Schyman gick på Roller Derby-
matcher i Malmö.
Hon hyllade laget på twitter och skickade en videohälsning till dessa medvetna feministiska tjejer som utövar den här sporten. Detta för att det är en utmaning av "det behagande kvinnoidealet". Bra så.
Men samtidigt har vi haft eldsjälar i Bjärnum och Vittsjö i över tjugo år som har utmanat det behagande kvinnoidealet genom exempelvis fotbollen.
Det är först när någon med tolkningsföreträde har formulerat vad en feministisk idrott egentligen är som den räknas som riktigt revolutionerande och omstörtande för samhällets ideal. Men var ligger egentligen skillnaden mellan ett Roller Derby och en (dam)fotbollsmatch mellan Bjärnum och Perstorp?
Det är naturligtvis inte FI:s fel att det ser ut så. Det är däremot symtomatiskt att det är den här gruppen man belyser när man ska exemplifiera hur man utmanar förväntningar på kulturellt kön.
Man uppfinner liksom hjulet en gång till och lyckas då också ta patent på det.
---------------------------------------
Det var som ett tag sen när jag var på ett seminarium som rörde kvinnor i politiken. Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och just Gudrun Schyman var där.
Det var verkligen intressant. Men det blir väldigt lätt tandlöst när det sitter 700 universitetsstundenter och fnissar lite föraktfullt åt vad sexistiska pittpampar inom LO har sagt till Mona Sahlin om Anne Wibble en gång för längesen.
Jag orkar liksom inte mer av den grejen nu.
Det gick bra för Schyman en gång, det var när hon formulerade en feministisk politik för vänsterpartiet som var relevant för hårt arbetande kvinnor inom LO-sektorn. Detta, under en tid när Göran Persson INTE var relevant för desamma. Det hjälper liksom inte att stirra in i sin borgerliga navel, älska sig själv och hata Stig Malm.
Störta kungen istället.
--------------------------------------
Så har jag undrat lite varför jag har haft svårt för FI ett tag nu.
Inte finansinspektionen, utan FI som i Feministiskt Initiativ.
Jag vet inte varför. Jo jag vet varför.
Såhär:
Egentligen är det ju en ideologi som jag står bakom till väldigt många procent.
Men jag tror att det är samma grej som med gamla KPML(r) som liksom diskuterade "arbetarklassens frigörelse" trots att de inte skulle känna igen en arbetare ens om hela kommunal bet dom i röven.
Lite så.
Jag känner det med FI också. Väljarbasen och medlemsklientelet är extremt vitt och välutbildat.
Och deras största finansiär är Benny Andersson; en vit heterosexuell man med en sjukt stor villa i Djursholm.
Bah jaha?
Sen är jag medveten om att frågor och förtryck som rör kön och sexualitet rör alla samhällslager och måste föras upp i ljuset. Och det görs kanske inte så bra av de befintliga riksdagspartierna. Och det behövs kanske ett nytt parti för att vara en blåslampa i det här frågorna.
Jag vill bara lyfta fram ett stort problem:
Det blir ofrånkomligen så att FI formulerar en feminism som huvudsakligen är relevant och fördelaktig för just den vita gruppen av utbildad medelklass som utgör dess medlemskärna.
Jag ska ta ett exempel.
För ett tag sen såg jag att FI:s förra taleskvinna Gudrun Schyman gick på Roller Derby-
matcher i Malmö.
Hon hyllade laget på twitter och skickade en videohälsning till dessa medvetna feministiska tjejer som utövar den här sporten. Detta för att det är en utmaning av "det behagande kvinnoidealet". Bra så.
Men samtidigt har vi haft eldsjälar i Bjärnum och Vittsjö i över tjugo år som har utmanat det behagande kvinnoidealet genom exempelvis fotbollen.
Det är först när någon med tolkningsföreträde har formulerat vad en feministisk idrott egentligen är som den räknas som riktigt revolutionerande och omstörtande för samhällets ideal. Men var ligger egentligen skillnaden mellan ett Roller Derby och en (dam)fotbollsmatch mellan Bjärnum och Perstorp?
Det är naturligtvis inte FI:s fel att det ser ut så. Det är däremot symtomatiskt att det är den här gruppen man belyser när man ska exemplifiera hur man utmanar förväntningar på kulturellt kön.
Man uppfinner liksom hjulet en gång till och lyckas då också ta patent på det.
---------------------------------------
Det var som ett tag sen när jag var på ett seminarium som rörde kvinnor i politiken. Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och just Gudrun Schyman var där.
Det var verkligen intressant. Men det blir väldigt lätt tandlöst när det sitter 700 universitetsstundenter och fnissar lite föraktfullt åt vad sexistiska pittpampar inom LO har sagt till Mona Sahlin om Anne Wibble en gång för längesen.
Jag orkar liksom inte mer av den grejen nu.
Det gick bra för Schyman en gång, det var när hon formulerade en feministisk politik för vänsterpartiet som var relevant för hårt arbetande kvinnor inom LO-sektorn. Detta, under en tid när Göran Persson INTE var relevant för desamma. Det hjälper liksom inte att stirra in i sin borgerliga navel, älska sig själv och hata Stig Malm.
Störta kungen istället.
--------------------------------------
tisdag 24 juli 2012
Det dröjde till mitt 402e inlägg.
Men här är det. Det känns som att det är på sin plats att jag på något sätt redogör för vad jag har gjort.
Det här är ju trots allt en blogg. Och jag antar att ni kräver en förklaring till att en sådan frekvent blogg-uppdaterare som yours truly tar så långt tid på sig som två veckor att göra minsta anteckning.
Ja.
---------------------------------
Jag var i Stockholm för första gången på ett drygt år. Det var härligt. Jag kände att jag gillar den staden. Jag vill verkligen INTE bo där igen. Men jag tycker om att gå där och jag tycker om planlösningen på lägenheterna.
Det känns som att alla toaletter i den staden är mindre än i Malmö. Det gillar jag inte.
Jag tog Elin under armen och visade platserna där jag hade bott. Vi gick längs Söder Mälarstrand med armarna knutna och vi gick till Fotografiska och kollade på foton på nakna barn och Strindberg.
Vi satt på Landet och drack en öl för mycket. Sådär som man ska göra när man är kära.
-------------------------------------
Åkte med old panda days till Äppellunden och gjorde vår sista och bästa spelning på ett bra tag.
Jag längtar till Januari tills dess att vi drar igång bandet igen. Det är så galet fantastiskt att släppa kontrollen och lita till muskelminnet och titta ut över publiken och se hur de uppskattar musik som jag har varit med och gjort. Den känslan har aldrig infunnit sig så mycket som fredags och det känns synd att det ska dröja så lång tid innan jag upplever det igen. Känns lite som att stenen är i rullning liksom.
Man njuter inte så mycket av det som man kanske borde.
-------------------------------------
Den 23 juli var det ett år sedan jag var i Helsingborg och träffade min sambo Elin första gången. Och vi åkte till Göteborg i lördags för att fira detta genom att se gais - MFF. Samt såklart för att hälsa på min bästa Simone.
Elin så. Det är kanske inte så förvånande efter bara ett år, men jag tycker att hennes blick har ett ljud och jag hör det fortfarande. Klart och överrumplande som en jävla gatsten genom ett kyrkfönster.
Det är typ som ljudet av en stark vind genom soldränkt sjövass. Det är ett ljud som har en färg, som är åt det gyllengula hållet och det är liksom skarpt och diskret samtidigt - nästan viskande men ändå tydligt.
Det är på samma gång ljudet av livets jävlighet och stilla eufori. Och det är ett ljud som är både spännande och tryggt att vara nära.
Jag har ett mycket mindre komplicerat förhållande till hennes knäveck. Det är helt enkelt bara fulländning, men det är en annan historia. Kanske för saftigt för att ta upp här.
------------------------------------------------
Det blev 3-2 till Malmö och jag och Elin blev fullständigt dyngraka. Antagligen för att fira ettårsdagen och segern med stil. Stackars Simone.
------------------------------------------------
Jag saknar att ha Simone i Malmö. Vi hade Girls-maraton i helgen. Det var fantastiskt. Jävla bra serie. Vi satt dessutom på Saltholmens klippor och drack folköl.
------------------------------------------------
Sen jobbar jag imorgon. Det är ett fantastiskt liv. När jag läser om det såhär så har jag ju en fantastisk sommar.
Det här är ju trots allt en blogg. Och jag antar att ni kräver en förklaring till att en sådan frekvent blogg-uppdaterare som yours truly tar så långt tid på sig som två veckor att göra minsta anteckning.
Ja.
---------------------------------
Jag var i Stockholm för första gången på ett drygt år. Det var härligt. Jag kände att jag gillar den staden. Jag vill verkligen INTE bo där igen. Men jag tycker om att gå där och jag tycker om planlösningen på lägenheterna.
Det känns som att alla toaletter i den staden är mindre än i Malmö. Det gillar jag inte.
Jag tog Elin under armen och visade platserna där jag hade bott. Vi gick längs Söder Mälarstrand med armarna knutna och vi gick till Fotografiska och kollade på foton på nakna barn och Strindberg.
Vi satt på Landet och drack en öl för mycket. Sådär som man ska göra när man är kära.
-------------------------------------
Åkte med old panda days till Äppellunden och gjorde vår sista och bästa spelning på ett bra tag.
Jag längtar till Januari tills dess att vi drar igång bandet igen. Det är så galet fantastiskt att släppa kontrollen och lita till muskelminnet och titta ut över publiken och se hur de uppskattar musik som jag har varit med och gjort. Den känslan har aldrig infunnit sig så mycket som fredags och det känns synd att det ska dröja så lång tid innan jag upplever det igen. Känns lite som att stenen är i rullning liksom.
Man njuter inte så mycket av det som man kanske borde.
-------------------------------------
Den 23 juli var det ett år sedan jag var i Helsingborg och träffade min sambo Elin första gången. Och vi åkte till Göteborg i lördags för att fira detta genom att se gais - MFF. Samt såklart för att hälsa på min bästa Simone.
Elin så. Det är kanske inte så förvånande efter bara ett år, men jag tycker att hennes blick har ett ljud och jag hör det fortfarande. Klart och överrumplande som en jävla gatsten genom ett kyrkfönster.
Det är typ som ljudet av en stark vind genom soldränkt sjövass. Det är ett ljud som har en färg, som är åt det gyllengula hållet och det är liksom skarpt och diskret samtidigt - nästan viskande men ändå tydligt.
Det är på samma gång ljudet av livets jävlighet och stilla eufori. Och det är ett ljud som är både spännande och tryggt att vara nära.
Jag har ett mycket mindre komplicerat förhållande till hennes knäveck. Det är helt enkelt bara fulländning, men det är en annan historia. Kanske för saftigt för att ta upp här.
------------------------------------------------
Det blev 3-2 till Malmö och jag och Elin blev fullständigt dyngraka. Antagligen för att fira ettårsdagen och segern med stil. Stackars Simone.
------------------------------------------------
Jag saknar att ha Simone i Malmö. Vi hade Girls-maraton i helgen. Det var fantastiskt. Jävla bra serie. Vi satt dessutom på Saltholmens klippor och drack folköl.
------------------------------------------------
Sen jobbar jag imorgon. Det är ett fantastiskt liv. När jag läser om det såhär så har jag ju en fantastisk sommar.
tisdag 10 juli 2012
Mitt 401e inlägg...
....kommer bl.a. att behandla en fråga.
Denna fråga kan formuleras såhär:
Kommer Rakel Chukri någonsin att skriva en krönika som inte börjar med "Ska man tro vissa är det en gåta att folk ens vill bo i Sveriges Chicago, Malmö."?
Men kulturskribenten väljer minsann att bo här ändå, tänka sig. Phett.
Även om jag tycker att syftet med att flytta strålkastarljuset bort från "det nya Malmö" är lovvärt, så är jag också jävligt trött på att man ändå smyger in lite av en coolhetsgloria över kriminaliteten i staden.
---------------------------------------
Andra saker jag också är trött på:
Malmö FFs bortaspel.
Annie Lööf
Och till sist:
Du måste inte klicka på länken. Det är från en tidning med en politisk skitinriktning från en riktig jävla skitstad i Skåne. Krönikan innehåller citatet :
”det bästa kreativa 23-åringar kan göra om de vill hjälpa Möllevången är kanske att bosätta sig någon annanstans”.
Och varför blir jag då trött på den här krönikan? Jag håller ju med om problematiken att det är en viss grupp människor som premieras när en stad satsar på "kultur".
Jo, det som gör mig trött är att man, när man hipsterbashar alltid argumenterar på exakt samma premisser som svinrika människor i allmänhet (inte bara svinrika hipsters alltså, märk väl). Man har en tänkt grupp i åtanke, som för det första aldrig omfattar en själv. För det andra har man gjort en straw man (googla!) av att alla i den här gruppen exakt samma bakgrund. Alla som går på Debaser har rika föräldrar, iPhone, bostadsrätt på Möllevången och har luffat i Sydamerika.
Jo, jag håller med att många har det. Men inte alla. Jag håller också med om att många av de här "debasermänniskorna" utgår ifrån att alla är som dem, men om man vill kritisera att den här gruppen får för stor plats när man vill marknadsföra sin stad så har jag ett tips:
FÖRSTORA INTE DEN GRUPPEN OM POÄNGEN ÄR ATT VISA ATT DEN ÄR LITEN JÄVLA MARGINALISERARE!!!!
----------------------------------------
Jag är inte sämre än att jag kan inse att jag som vit man med jobb i välfärdsbranschen ändå är priviligerad. Jag är heller inte bättre än att jag ofta har känt mig utanför sedan jag flyttade till just den här delen av Malmö, just på grund av att jag inte har eller alltid har haft allt det där som jag skrev innan.
Jag har flyttat till stadsdelen jag bor i, bl.a. för att kunna gro i en jordmån som känns givande och stimulerande för mig - eftersom orten jag vuxit upp i sannerligen inte kunde ge mig det. Och jag är inte ensam om det.
Människor som flyttar till en stad vill få det bättre, såväl ekonomiskt som kulturellt.
Att få det förvägrat av någon som muttrar om att Möllevången inte är en plats för mig utan minsann tillhör dem som tjänar 40 kronor i timmen, samtidigt som man scrollar på en smartphone känns bara som ljudet av en sten i ett glashus.
fredag 6 juli 2012
Kollar på...
...dokumentären "Kokvinnorna". Den är fantastisk.
Jag kan inte riktigt leva med bilden av den krumma ryggen som står böjd över en skottkärra med gödsel. Käringen kör in näven i gödselhögen och slänger ut det över gödselstan.
Sen blir hon stångad också åt hela jävla helvete.
Underbart. Vilket liv, sicket öde att följa!
Jag kan inte riktigt leva med bilden av den krumma ryggen som står böjd över en skottkärra med gödsel. Käringen kör in näven i gödselhögen och slänger ut det över gödselstan.
Sen blir hon stångad också åt hela jävla helvete.
Underbart. Vilket liv, sicket öde att följa!
onsdag 4 juli 2012
tisdag 3 juli 2012
psst blogg innan jobb:
Det är ganska härligt att gå upp klockan sex och förberedda inför morgonbestyren på jobbet. (jag jobbar som personlig assistent om någon har missat det)
Just idag äter jag inte frukost för det ska jag göra hos mina föräldrar, men vanligtvis gör jag det. Och det är riktigt bra det också.
------------------------------------
Det var inte så kul med almedalsveckan som jag förväntade mig. Lite som julafton, jag byggde upp det för mycket.
Nästa vecka drar jag till Stockholm.
------------------------------------
Förresten. Nu när sommaren är så bull så är jag tvärtemot alla andra, riktigt glad över att bo i Sverige. Alla vill fortfarande vara utomlands. Jag kan köpte det efter studenten, då tänkte jag också att jag ville bo utomlands. Ungdomligt oförstånd, plugga i Glasgow och au pair i London and shit. Men nu?
Alla hus är så jävla oisolerade och kalla utomlands. Som i England. Och så är ju toaletterna vinklade sådär räligt som i Österrike.
Näe fy fan.
-----------------------------------
Jag har fått några slags plitor över armarna. Känns som något mot sköljmedel. Problemet med den slutsatsen är:
1. Jag använder just nu inte långärmat.
2. Jag använder inte sköljmedel.
Just idag äter jag inte frukost för det ska jag göra hos mina föräldrar, men vanligtvis gör jag det. Och det är riktigt bra det också.
------------------------------------
Det var inte så kul med almedalsveckan som jag förväntade mig. Lite som julafton, jag byggde upp det för mycket.
Nästa vecka drar jag till Stockholm.
------------------------------------
Förresten. Nu när sommaren är så bull så är jag tvärtemot alla andra, riktigt glad över att bo i Sverige. Alla vill fortfarande vara utomlands. Jag kan köpte det efter studenten, då tänkte jag också att jag ville bo utomlands. Ungdomligt oförstånd, plugga i Glasgow och au pair i London and shit. Men nu?
Alla hus är så jävla oisolerade och kalla utomlands. Som i England. Och så är ju toaletterna vinklade sådär räligt som i Österrike.
Näe fy fan.
-----------------------------------
Jag har fått några slags plitor över armarna. Känns som något mot sköljmedel. Problemet med den slutsatsen är:
1. Jag använder just nu inte långärmat.
2. Jag använder inte sköljmedel.
Författare som unga män gillar: Jävla Hjalmar.
Hjalmar Söderberg.
Det är ljuset i bildspråket, melankolin och känslan av att huvudrollsinnehavarna är alldeles för späda om bröstkorgarna för att leva i en snålblåsig värld.
Jag tror det.
Det där om att vara ung kille och tro att man är ensam om allting. Att inte passa in. Att vara mjuk. Att inte säga hora. Att tycka Amelie Poulain var snygg. Jag var sådan 17 år, ensam, trodde jag. Ömsom självömkande, ömsom självdestruktivt.
Jag gillar verkligen Hjalmar Söderbergs författarskap, det är inte det. Det finns dock något litet...pekoralt över hans fanbase bara. Jag var själv pekoral när jag gillade Södeberg, när jag genomgick den fas som Freud omnämner som den "pekorala fasen". (Det där var ett skämt, den finns inte. Jag hittade på den själv, även om jag tycker att den finns. Det kallas också senpubertal).
Men ta bara den där ruskigt pajiga strofen ur "Doktor Glas":
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Jag älskade dom orden när jag var sjutton. Men nu låg jag och tänkte på det igen och det är fan ta mig inte sant. Hjalmar Söderberg led fanimig inte medberoendesyndrom.
Det är möjligt att blev ordentligt förd bakom ljuset av någon dam där i "Den allvarsamma leken", att han kanske kände sig ensam någon gång. Men han han var ingen medberoendemänniska.
Var var vi?
Kontakt ja. Som att bli sedd? Nja. Alltså. Om man blir sedd för det man gör, och inte det man är. Jag tänker, duktighetssyndrom. Det får man ju kontakt av. Det är ju fel kontakt, eller?
Det var väl därför människor, som jag själv, får spysjuka? För att själen fortfarande ryser utav bara helvete när du har lyckats fånga en snöflinga kärlek med tungan, eller blivit beundrad för något jävla skolprojekt eller på annat sätt ingivit människorna en känsla av att allt är bra, allt är bra. Jag håller ställningarna, jag fixar, så att tillvaron går runt.
Människor har fått dödliga sjukdomar för mindre och skulle nog fan må bra av lite tomrum för att slippa bli älskade, beundrade, eller fruktade. Jävla Hjalmar.
Det är ljuset i bildspråket, melankolin och känslan av att huvudrollsinnehavarna är alldeles för späda om bröstkorgarna för att leva i en snålblåsig värld.
Jag tror det.
Det där om att vara ung kille och tro att man är ensam om allting. Att inte passa in. Att vara mjuk. Att inte säga hora. Att tycka Amelie Poulain var snygg. Jag var sådan 17 år, ensam, trodde jag. Ömsom självömkande, ömsom självdestruktivt.
Jag gillar verkligen Hjalmar Söderbergs författarskap, det är inte det. Det finns dock något litet...pekoralt över hans fanbase bara. Jag var själv pekoral när jag gillade Södeberg, när jag genomgick den fas som Freud omnämner som den "pekorala fasen". (Det där var ett skämt, den finns inte. Jag hittade på den själv, även om jag tycker att den finns. Det kallas också senpubertal).
Men ta bara den där ruskigt pajiga strofen ur "Doktor Glas":
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Jag älskade dom orden när jag var sjutton. Men nu låg jag och tänkte på det igen och det är fan ta mig inte sant. Hjalmar Söderberg led fanimig inte medberoendesyndrom.
Det är möjligt att blev ordentligt förd bakom ljuset av någon dam där i "Den allvarsamma leken", att han kanske kände sig ensam någon gång. Men han han var ingen medberoendemänniska.
Var var vi?
Kontakt ja. Som att bli sedd? Nja. Alltså. Om man blir sedd för det man gör, och inte det man är. Jag tänker, duktighetssyndrom. Det får man ju kontakt av. Det är ju fel kontakt, eller?
Det var väl därför människor, som jag själv, får spysjuka? För att själen fortfarande ryser utav bara helvete när du har lyckats fånga en snöflinga kärlek med tungan, eller blivit beundrad för något jävla skolprojekt eller på annat sätt ingivit människorna en känsla av att allt är bra, allt är bra. Jag håller ställningarna, jag fixar, så att tillvaron går runt.
Människor har fått dödliga sjukdomar för mindre och skulle nog fan må bra av lite tomrum för att slippa bli älskade, beundrade, eller fruktade. Jävla Hjalmar.
The Downfall 2 - Håkan # Tomas Östros
I rollen som antagonisten och glasögonparvenyn Tomas Östros:
måndag 2 juli 2012
EM är över!
Var på Vittsjø Idrætspark i lördags och såg Marta göra överstegsfinter. Det var typ det hon gjorde. Samt sköt ett skott i ribban.
Men jävlar vad roligt det är att se henne och Caroline Seger. De sticker fan ta mig ut som så överlägsna att jag fortfarande inte riktigt fattar att Vittsjö fick med sig 1-1.
------------------------------
Blev mäkta förvånad när Patrick Ekwall påtalade frånvaron av kvinnor i Ukrainsk sport-tv. Då är fan världen upp och ner.
När den bäste rapparen är vit, och USA:s president är svart och Patrick Ekwall kommer ut som kulturfeminist. Lite den.
------------------------------
Äntligen är EM över. Jävlar i havet, nu är allsvenskan tillbaka. Riktig besvikelse och glädje varvat om vartannat.
Malmö möter aik. Vädret är fint och ölen rinner te.
------------------------------
"Nu fick du pågen" lärde jag mig i helgen att det heter, när man får den sista slurken kaffe.
Det ska börja användas.
------------------------------
Nu börjar Almedalsveckan. Kul med lite politik och sånt. Jävlar vad Jimmie Åkesson är tom i huet. Jag fattar det inte riktigt.
En annan som är lite obehaglig är Sven Otto Littorin. Men han är ju inte politiker längre. Han porrsurfar nog på heltid nu och kanske äter en piggelin mellan varven.
Men jävlar vad roligt det är att se henne och Caroline Seger. De sticker fan ta mig ut som så överlägsna att jag fortfarande inte riktigt fattar att Vittsjö fick med sig 1-1.
------------------------------
Blev mäkta förvånad när Patrick Ekwall påtalade frånvaron av kvinnor i Ukrainsk sport-tv. Då är fan världen upp och ner.
När den bäste rapparen är vit, och USA:s president är svart och Patrick Ekwall kommer ut som kulturfeminist. Lite den.
------------------------------
Äntligen är EM över. Jävlar i havet, nu är allsvenskan tillbaka. Riktig besvikelse och glädje varvat om vartannat.
Malmö möter aik. Vädret är fint och ölen rinner te.
------------------------------
"Nu fick du pågen" lärde jag mig i helgen att det heter, när man får den sista slurken kaffe.
Det ska börja användas.
------------------------------
Nu börjar Almedalsveckan. Kul med lite politik och sånt. Jävlar vad Jimmie Åkesson är tom i huet. Jag fattar det inte riktigt.
En annan som är lite obehaglig är Sven Otto Littorin. Men han är ju inte politiker längre. Han porrsurfar nog på heltid nu och kanske äter en piggelin mellan varven.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)