Apropå Pride, och kön och så.
Så har jag undrat lite varför jag har haft svårt för FI ett tag nu.
Inte finansinspektionen, utan FI som i Feministiskt Initiativ.
Jag vet inte varför. Jo jag vet varför.
Såhär:
Egentligen är det ju en ideologi som jag står bakom till väldigt många procent.
Men jag tror att det är samma grej som med gamla KPML(r) som liksom diskuterade "arbetarklassens frigörelse" trots att de inte skulle känna igen en arbetare ens om hela kommunal bet dom i röven.
Lite så.
Jag känner det med FI också. Väljarbasen och medlemsklientelet är extremt vitt och välutbildat.
Och deras största finansiär är Benny Andersson; en vit heterosexuell man med en sjukt stor villa i Djursholm.
Bah jaha?
Sen är jag medveten om att frågor och förtryck som rör kön och sexualitet rör alla samhällslager och måste föras upp i ljuset. Och det görs kanske inte så bra av de befintliga riksdagspartierna. Och det behövs kanske ett nytt parti för att vara en blåslampa i det här frågorna.
Jag vill bara lyfta fram ett stort problem:
Det blir ofrånkomligen så att FI formulerar en feminism som huvudsakligen är relevant och fördelaktig för just den vita gruppen av utbildad medelklass som utgör dess medlemskärna.
Jag ska ta ett exempel.
För ett tag sen såg jag att FI:s förra taleskvinna Gudrun Schyman gick på Roller Derby-
matcher i Malmö.
Hon hyllade laget på twitter och skickade en videohälsning till dessa medvetna feministiska tjejer som utövar den här sporten. Detta för att det är en utmaning av "det behagande kvinnoidealet". Bra så.
Men samtidigt har vi haft eldsjälar i Bjärnum och Vittsjö i över tjugo år som har utmanat det behagande kvinnoidealet genom exempelvis fotbollen.
Det är först när någon med tolkningsföreträde har formulerat vad en feministisk idrott egentligen är som den räknas som riktigt revolutionerande och omstörtande för samhällets ideal. Men var ligger egentligen skillnaden mellan ett Roller Derby och en (dam)fotbollsmatch mellan Bjärnum och Perstorp?
Det är naturligtvis inte FI:s fel att det ser ut så. Det är däremot symtomatiskt att det är den här gruppen man belyser när man ska exemplifiera hur man utmanar förväntningar på kulturellt kön.
Man uppfinner liksom hjulet en gång till och lyckas då också ta patent på det.
---------------------------------------
Det var som ett tag sen när jag var på ett seminarium som rörde kvinnor i politiken. Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och just Gudrun Schyman var där.
Det var verkligen intressant. Men det blir väldigt lätt tandlöst när det sitter 700 universitetsstundenter och fnissar lite föraktfullt åt vad sexistiska pittpampar inom LO har sagt till Mona Sahlin om Anne Wibble en gång för längesen.
Jag orkar liksom inte mer av den grejen nu.
Det gick bra för Schyman en gång, det var när hon formulerade en feministisk politik för vänsterpartiet som var relevant för hårt arbetande kvinnor inom LO-sektorn. Detta, under en tid när Göran Persson INTE var relevant för desamma. Det hjälper liksom inte att stirra in i sin borgerliga navel, älska sig själv och hata Stig Malm.
Störta kungen istället.
--------------------------------------
