Hjalmar Söderberg.
Det är ljuset i bildspråket, melankolin och känslan av att huvudrollsinnehavarna är alldeles för späda om bröstkorgarna för att leva i en snålblåsig värld.
Jag tror det.
Det där om att vara ung kille och tro att man är ensam om allting. Att inte passa in. Att vara mjuk. Att inte säga hora. Att tycka Amelie Poulain var snygg. Jag var sådan 17 år, ensam, trodde jag. Ömsom självömkande, ömsom självdestruktivt.
Jag gillar verkligen Hjalmar Söderbergs författarskap, det är inte det. Det finns dock något litet...pekoralt över hans fanbase bara. Jag var själv pekoral när jag gillade Södeberg, när jag genomgick den fas som Freud omnämner som den "pekorala fasen". (Det där var ett skämt, den finns inte. Jag hittade på den själv, även om jag tycker att den finns. Det kallas också senpubertal).
Men ta bara den där ruskigt pajiga strofen ur "Doktor Glas":
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Jag älskade dom orden när jag var sjutton. Men nu låg jag och tänkte på det igen och det är fan ta mig inte sant. Hjalmar Söderberg led fanimig inte medberoendesyndrom.
Det är möjligt att blev ordentligt förd bakom ljuset av någon dam där i "Den allvarsamma leken", att han kanske kände sig ensam någon gång. Men han han var ingen medberoendemänniska.
Var var vi?
Kontakt ja. Som att bli sedd? Nja. Alltså. Om man blir sedd för det man gör, och inte det man är. Jag tänker, duktighetssyndrom. Det får man ju kontakt av. Det är ju fel kontakt, eller?
Det var väl därför människor, som jag själv, får spysjuka? För att själen fortfarande ryser utav bara helvete när du har lyckats fånga en snöflinga kärlek med tungan, eller blivit beundrad för något jävla skolprojekt eller på annat sätt ingivit människorna en känsla av att allt är bra, allt är bra. Jag håller ställningarna, jag fixar, så att tillvaron går runt.
Människor har fått dödliga sjukdomar för mindre och skulle nog fan må bra av lite tomrum för att slippa bli älskade, beundrade, eller fruktade. Jävla Hjalmar.
