Man sitter i solen.
På Ribersborg.
Bara havet omkring sig. Barsebäck skymtar lite hotfullt i öster, Öresundsbron desto ståtligare i väst. Nånstans strax innan horisonten ligger Danmark. Man såg allt idag. Det var inte disigt.
Jag satt där med en makrillmacka. En kaffe. En kompis. I tre timmar. Jag är solbränd nu.
Den där tystnaden två människor kan dela. Den uppnår man inte på vintern. Den uppnår du aldrig inomhus. Du måste sitta i solen. Med blicken riktad mot allt och ingenting.
Det var värt Januari och November. Det kommer betala sig, den där jävla upfrsbacken och alldeles för mycket alkohol för att ge konstgjord andning åt endorfin tillförseln.
Livet i sig självt är helt klart värt sitt besvär. Det upptäcker man dagar som dessa.
