Var ute och cyklade igår kväll. En sådan där kväll som man oftast upplever någon gång i mars.
När solen stannar till lite snabbt för att förstrött finnas till vid skymningen, och hela luften verkar full av små små rakblad som spräcker huden i fingrarna.
Jag har därför alltid vantar.
Men jag måste ju ändå andas. Och det luktar gott.
Det luktar salt. Det är torrt på marken. Och det luktar kväll i mars.
Det är här någonstans som sinnesanalogierna börjar leva sitt eget liv. Hastigt och så fort så att intrycket bara hinner registreras under ett enda andetag; när lungorna är fulla är de tydliga associationerna borta ur minnet.
Första andetaget:
Det luktar vårkväll, därmed fotbollsträning, därmed grillad korv, därmed folköl, därmed rök.
(lungorna är fulla; nytt andetag, håller kvar lite längre för att komma längre in i förflutenhetens landskap.)
Andra:
Det luktar vårkväll, därmed fotbollsträning, därmed grillad korv, därmed folköl, därmed rök, därmed cykelkedja, därmed konfirmationsläger.
(försöker en sista gång, det funkar ju, men det är lite som att träna på att simma under vatten. Till slut är man så trött i lungorna så att det inte går att förbättra sitt resultat.)
Tredje:
Det luktar vårkväll, därmed fotbollsträning, därmed grillad korv, därmed folköl, därmed rök, därmed cykelkedja, därmed konfirmationsläger, därmed sprit, därmed hör jag ljudet av mopeder som kör iväg, därmed ensamhet.
Fan va mörkt det är. Och kallt. Jag går in.
