Det är inte korrekt att vara rasist. Med rätta.
Det är inte korrekt att ha kvinnoförakt. Också det, med rätta.
Men däremot så är det helt tillåtet att ha ett förakt mot lågutbildade, de som arbetar med
kroppen, mot alla som inte riktigt rör sig med samma självklarhet i den akademiska världen.
Herregud, i Sverige anno 2011 är de också vanligt förekommande att höra ett osynliggörande av att det överhuvudtaget finns en arbetarklass idag.
Vi är ju alla en stor medelklassfamilj.
"Det går ju inte att ha en produktionsindustri i Sverige i dag, därför är industriarbetarklassen på väg bort."
"De tjänar ju bättre än mig"
Eller rentav referar man till den här gruppen som wt, white trash, med samma självklarhet som vi referar till invandrare.
I själva verket är dessa strategier för någon som är medelklass, borgerligt fostrad till benmärgen att befästa bilden att "här har vi inga klasser", allt för att befästa den norm som finns.
---------------------------
Samma sak gäller för andra förtryckta grupper. Kvinnor. Invandrare, Queer-folk.
Men skillnaden är att det finns ingen frisinnad hipster som anmärker på diskursen om klass.
Nu 'friställer' Älvsbyhus i Bjärnum ett flertiotal arbetare och förklaringen är densamma som alltid:
"Det är för att Sverige inte är någon industrination längre, så folk får finna sig i att bli arbetslösa eller flytta på sig"
Det sorgliga med allt är, och det är här det finns en personlig koppling, är att det är min pappa som inte finns.
Det är föräldrar till Thurn, Tobak, Sebbe och flera andra barndomsvänner till mig som inte finns eller ska tillhöra framtiden enligt den här diskursen.
Jag vägrar tro på det. Det är, som jag sa, enbart ett sätt att bara befästa sin egen plats i strukturen.
Och tyvärr står jag inte heller upp. Jag sitter där och håller käften när skägg-i-skinnjackor dyrkar Richard Florida.
Ingen - inte heller jag själv - har ryggrad att stå upp mot den här diskursen.
Det värker i mig när jag tänker på det.
Jag blir så satans förbannad bara.
