Jag kallade ju dessa stackars fosterbarn för girigbukar innan. Det var onödigt.
Det är inte de som är problemet, även om jag kan tycka att väldigt många av argumenten för deras enorma lidande har legat misstänkt nära lidande som faktiskt ÄR livet självt.
De har självklart lidit, det är inte det.
Det är heller inte det, att det är fel av samhället att be om ursäkt till de människor som har drabbats av dess förehavanden.
Det är heller inte fel att på ett eller annat sätt ersätta dessa människor.
OCh naturligtvis är det inte fel att se till att arbeta på att i framtiden ha en jävla socialstat som fungerar. Vilket ABSOLUT inte är fallet med den här regeringen.
Jag skulle vilja problematisera det faktum att vi har ett samhälle som man måste kräva en ursäkt av, för att få en ursäkt. Det har gjort att endast vissa utsatta grupper har fått upprättelse för vad de har varit utsatta för, och att urvalet av dessa grupper är godtyckligt.
För några år sedan bad Göran Persson om ursäkt till de som tvångsteriliserats. Men de funktionshindrade som man exprimenterade med ute i Vipeholm har ännu inte fått göra sin röst hörd.
Det finns på samma sätt en diskrepans mellan hur man har uppmärksammat situationen för judar i väst respektive öst. I öst är denna gruppen fortfarande extremt misstänkliggjord.
Det är därför som jag är lite skeptisk till en system som delar ut ursäkter och vedergällning på grundval av vilka människor som kräver det - och inte på grundval av moraliska betänkligheter.
----------------------
Niklas Ekdal, liberal debattör, kallar dessa människor för "välfärdens offer". Det är rent jävla skitsnack, humbug och okunnighet.
De är inget annat än offer för modernismens baksida. Samma modernism som gav oss vårt systematiserade välstånd, har gett oss systematiserade Auschwitz, har gett oss demokrati, har gett oss Vipeholm, har gett oss någorlunda ökad jämlikhet, har gett oss Saigon.
