Det är dessa morgnar...

...när jag får sova till halv åtta. Och kan ta det lugnt med frukosten.

Se flera varv på nyheterna, och samtidigt hur dimman skingrar sig utanför fönstret. Malmödimma.

Lite så jag tänker mig att det alltid var i den här staden förr. Dimmigt och så byggde man båtar.

Och alla bodde på Sorgenfri och Möllevången och Kirseberg. Någon enstaka bodde kanske på gamla Väster.

---------------------------------

Jag saknar att snusa just nu...

---------------------------------

Jag ska jobba idag. Men det är rätt skönt att ha en lugn förmiddag i varje fall.

Man känner sig lite ensam bara när det inte riktigt är lönt att hitta på någonting med någon innan man ska gå till jobbet.

Det flyter på. Det gör ju det. Imorgon spelar old panda days på Debaser Malmö. Tanken på det hjälper lite mot en rastlös själ.

Jävla dag det blir imorgon förresten. Jobb till klockan nio, rep och packning i Hässleholm, rigg och soundcheck i Malmö 1600, äta, spela mellan 2030-2100, packa ner, dricka öl.

Jag gissar att jag kommer att ta slut cirka 1430. Det blir spännande.

Lite oväntat ...

...vaknade jag i morse, glad som en lärka!

Nu ska jag köpa möbler på pingstkyrkans second hand i Hässleholm och sen kolla på medlodifestivalen i Bjärnum.

Vilken jävla lördag för en 23-årig student, va?

vargtimmar

Det är svårt att hitta saker som är roliga när klockan är halv fem på morgonen och jag fortfarande inte sovit.

Livet ses ju onekligen genom ett retrospektfilter av skit, för så jävla tråkigt är det ju inte egentligen att finnas till.

Men sömnen löper inte riktigt fritt för närvarande. Och det blir inte bättre framåt våren.

Och det är samma sak varje år. Jag minns hur jag under tvåan på gymnasiet tillbringade hela våren i något slags rus och bakrus från sådant där godnatt-instant-tea.

Då var det i och för sig mer än bara sömnen som krånglade.

Men jag köpte två burk sånt där till mig själv och två burkar i present till två olika kompisar. Men presentburkarna slurpade jag själv i mig innan klasskompisens födelsedag.

Det är inget jag rekommenderar någon att prova.

----------------------

Malmö hade träningsmatch idag ju. Och äntligen var kulan i luften! Som jag längtat! Och så jävla besviken jag blir när de släpper in så enkla mål. Jävla skitförsvar.

Mot ett lag som vi slog med 3-0 i december.

Danskjävlar.

----------------------

Du kan antingen erkänna det direkt, eller så kan du helt uppenbart ljuga och säga att du inte har hört eller älskar old panda days. Det senare var jag med om i veckan nämligen. Och det är ju onödigt, men det är snabbt löst genom att attenda detta evenemanget

eller detta.

----------------------

Jag har blivit av med mina hörlurar till min telefon. Det är inte bra.

Jag tyr ju mig till hörlurarna när jag inte vet var jag ska bli av.

----------------------

Det blev 2-1 till Odense alltså. Men jag såg bara första halvlek och halva andra. Sedan var jag tvungen att sticka till jobbet.

----------------------

Nu ska jag fortsätta med det jag inte gjorde innan:

sova.

Socialt medium

Jag är ett socialt medium. Jag kan se in i den sociala framtiden.

Malmö är fruktansvärt hjärtskärande vackert idag. Solen värmer och det är ingen snö någonstans.

Föttera är lite blöta när jag kommer hem. Jag tror det är för att vinden i Malmö blåser igenom allt. Allt.

Jag kom att tänka på Kockumskranen idag. Den som stod i Malmö fram till 2002 och när den plockades ner markerades slutet på en epok.

Malmö var inte längre industristad och skulle nu bli kunskapsstad.

Så smällde man upp Torson istället. Det var den nya symbolen. Nu är Malmö en kunskapsstad.

Vilka människor kunde samlas bakom Kockumskranen, och vilka säger sig som Malmöbo kunna identifiera sig med Torson?

Alltså vilka samhällsgrupper? Jag har någon slags bild om att det skett en uppdelning om "vad som är Malmö". En gång var det kockumskranen.

Nu är det dels Turning Torso och dels skottlossningar.

Samtidigt bekräftar rapporten om Malmös sociala utveckling de senaste tjugo åren min tes; Malmö delas alltmer.

Visst, staden har förändras till det bättre på många sätt de senaste tjugo åren. Och de flesta har varit överens om att det har varit värt priset. Vad det nu än har varit.

Men att medellivslängden varierar mer och mer mellan stadsdelarna för varje år som går, det kan inte ses som ett pris värt att betala för en attraktiv stad med ekonomisk tillväxt.

Då har man snart ätit upp sin egen röv.

Flyttrapportering: del 1.

Idag ska jag tömma ett hässliches soffbord på innehåll, för att det ska slängas åt helvete på torsdag.

Samma öde väntar min skänk i hallen.

......................

Jag passade på att skälla ut Tobak i helgen för att han kollar på mina uppdateringar på Facebook men inte gillar dom.

Jag hatar nämligen att bli no-oned.

Och varför ska jag skämmas över det?

Konfrontera era vänner nu. Det uppmanar jag er alla att göra om de kommer till er och säger "Vad roligt klipp du lade upp" men ni själva har framstått som jävla fån och känt att ingen bryr sig om er i de sociala medierna.

.........................

Sovit så jävla dåligt på jobbet...

det senaste två passen. Det brukar vara så att jag vaknar på natten ibland. Men inte så här tätt mellan gångerna. Och att jag inte somnar om förrän sent på morgonen.

Inatt: sov mellan 23-02. Sen vaken till halv fem. Sen sov jag till åtta.

Jag blir bara så jävla arg.

Förresten!

Såg min nya lägenhet för första gången igår.

Kanske verkar lite konstigt att jag skrev kontrakt på en lägenhet jag inte sett, but that's just how I'm playin and rollin, bitches!

Näe...E hade kollat på den först. Hon sa att den var fin så jag litade på henne.

Jag är sketanöjd hur som helst. Det ska bli kul att bli sambo. Välkommen till familjen Jävelberg!

Allra mest nöjd var jag med skjutdörren mellan de två största rummen

Allra näst mest nöjd var jag med fiskbensparketten (ja just det this is SUMWMM hoes MTV cribs)

Allra tredje mest nöjd var jag med den feta balkongen.

Jag tänkte göra en Cribs på bloggen också där jag kommer att visa alla min sneakers och min feta hemmabio. Samt alla mina bilar.

Sen kom jag på att jag inte har något av det där. Inte ens ett par sneakers gjorda av något Vietnamesbarn som inköpts i Thailand för prutpris i Koi Samoi. Jag har inte ens varit i Thailand.

-------------------------------

Nu ska jag ge en ordvits: Min läkare har små fötter, han har såna här docktår.

hej då

Det är något visst med Radiosporten.

Jag åkte genom Östra Göinge efter en spelning den 17 maj 2009.

MFF förlorade mot Hammarby med 0-1. Målskytt för Stockholmarna var Charlie Davies.

Jag satt med min mamma i bilen. Det hade gått bra på spelningen, mitt förhållande höll på att gå åt helvete, försommaren hade lockat fram både björklöv och asplöv på träden. Jag brydde mig inte nämnvärt om förlusten på SöS just den där kvällen.

Ändå minns jag den. Hur jag höjde och sänkte radion efter hand som fotbollen var på radion. Eller när det kom en bra låt.

Det är något visst med Radiosporten. Hur essensen med att vara passiv idrottsutövare på något sätt aldrig kan förmedlas så väl.

Ljudet av Lasse Granqvist på någon fotbollsarena förpassar ensamheten i några timmar och ger en känsla av vibrerande meningsfullhet till mig i en bil en söndagskväll i Maj, eller i ett kök på jobbet en torsdagskväll i februari.

Så många musiktips jag har fått av Radiosporten. Primal Scream. Björk. Aldrig är P4 så bra.

-----------------------------

Förresten hörde jag idag att fler unga lyssnare väljer att lyssna på P1. Kan det ha med min recension att göra? Eller har det möjligen att göra med att P3 är fruktansvärt jobbigt att lyssna på?

-----------------------------

Hade velat se Wilco i köpenhamn nästa tisdag. Men jag jobbar. Kuken. Och har själv spelning på Debaser dagen efter. KOM KOM!

Ett lite okonventionellt sätt att annonsera på kanske....

-----------------------------

Det ska bli riktigt roligt att spela på Debaser. Jag har på något sätt snart spelat på alla scener jag i min fantasi har drömt om att spela på.

Perrong 23. Markan den 23 Mars (kom kom!). Debaser. Siesta.

Nu har jag bara utescenen på Bjärnum Folkets Park kvar. Sen kan jag pensionera mig.

Säger kanske en del om mina musikaliska ambitioner...

-----------------------------

Vi måste repa bara. Vi har repat lite för lite. VI måste repa för vi är så jävla dåliga som det är nu.

Näe det är vi faktiskt inte. Vi är ganska bra trots allt. Jag måste erkänna att jag faktiskt är lite nervös.

Vi hörs imorgon. Eller nästa dag kanske!

Skrev...

...kontrakt på en lägenhet idag.

Det var riktigt roligt. Eftersom lägenhet är i det fetaste mest maxade laget. Korsningen Spångatan/Bajsgatan. 3a. 100 kvm. Fet balkong. Badkar.

Ja. Allt.

Men det roligaste med hela kontraktskrivning (nåja) var att hyresvärden tydligt yrkade ansvarsfrihet från kontraktet vid händelse av krig eller upplopp.

Det är väl inget som oroar mig jättemycket.

Låt!

Här är en låt som handlar om att bli traumatiserad av krig. Dessutom låten som snuvade oss på att nå över 50 i "På Spåret" förra veckan.

Jag gissade på Duran Duran, för att E gav mig förtroendet att svara på musikfrågan.

Det var Kim Wilde.

Helvete!

Men den är ju så jävla bra!

Allsvenskan 2012! HETS #1

Vilka har Sveriges trevligaste klack?

HeIF. Han är väldigt trevlig.

Java!

Man blir jävligt bitter på hela sin situation när:

1. Ens föräldrar ska leverera min jobbnyckel till mig men låter bli för att "jag skulle slarva bort den om de tog med den till Malmö".

2. När ens föräldrar slarvar bort samma nyckel.

3. När tåget inte går längre än till Eslöv, och när man åker buss därifrån.

4. Och kommer försent till bussen, så man tvingas lita på skjutshjälp ifrån samma föräldrar som slarvade bort min nyckel.

Nu har jag ju det bra. Med föräldrar som hjälper mig. Lagom mycket. Lite för mycket på vissa områden.

Viktigast av allt:

Jag är riktigt glad över att (äntligen) ha laddat ner skånetrafikens java-app.

Känner mig så jävla genuin på nåt sätt. Lite som att lyssna på vinylskivor istället för cd, är det att ha en javatelefon istället för en smartphone.

Jävligt opraktiskt. Men vi lurar i oss att det funkar precis lika bra.

Underbart är det.

Satt oppe och skränte

E somnade tidigt igår och jag satt med TV:n på låg volym och kollade på "Fallet Keith Cederholm".

Det är någonting som förtrollat mig med den mannens livsshistoria och förlopp.

Jag ska gå närmre in på varför i nästa inlägg, eller nåt.

Men först vill jag bara berätta om en fruktansvärt gripande scen ur dokumentären igår.

Keith Cederholm är pappa till Pierre Cederholm. När Pierre var 16 år gammal mördade han en flykting i Klippan. Han dmdes för mordet och när han så kom ut ville han ha en mer framskjuten position i den nazistiska organisationen Blood and Honour. Han hade varit med där tidigare och när han nu hade dödat en av "dom" så tyckte han sig vara berättigad till en ledarposition.

Nåväl, det fick han inte. Killen hade en helt skev verklighetsuppfattning, och ansågs för oregerlig av de andra nazisterna. Han frystes ut och tog sedermera sitt liv, 22 år gammal.

När Keith berättar om sin son och om hur dålig far han hade varit - för det hade han - så säger han såhär:

"Folk säger att det värsta som kan hända i en familj är att ett barn dör, men i fallet med min son var det ingen som var ledsen".

Det är så jävla sorgligt på så många olika plan. Och det påminner mig om människans essentiella värde.

Helvete vilket jävla pissöde. Och alla människor har inte själva styrkan att bryta sig loss från kriminaliteten eller missbruket eller vad det nu är.

I synnerhet inte Keith, som hade fullt upp med att döva minnet av smärtan från när hans styvfar väckte honom med knytnävsslag i ansiktet. Mitt i natten.

Se den dokumentären. Det är inte dokumentären som är bra. Det är vad och vem dokumentären handlar om.

Jag är bara allmänt overksam.

Jag känner mig sådär pensionärsstressad idag.

Jag gör liksom ingenting, och det lilla jag borde göra får jag inte gjort. För jag har så mycket att göra samtidigt.

Ser inte träden för all skog.

Men jag springer in i skogen med sågen i högsta hugg och hoppas att nån jävla granjävel trillar.

Det löser sig nog.

Därför är "Järnladyn" obehaglig.

Ingen missar affischerna på stan.

Det säger något om tiden. Det är jävligt mysigt att vara hårdkokt höger nu. Det är jävligt lätt att kalla sig feminist.

Bara man tycker att det är lite tråkigt med löneskillnader.

Då är det ju klockrent att lansera en sån här film. En film som hyllar en kvinna som tycker en 12% arbetslöshet är ett pris värt att betala för att få igenom sina idelogiska reformer.

Och nej, Thatcher räddade inte Englands ekonomi. Det är en MYT att det är billigt att skära i offentlig sektor. (läs Paul Piersons Dismantling the welfare state)

Underklassen, de som betalade priset för Thatchers reformer, ska inte skildras alls i filmen.

Folk är arga på Thatcher och varför dom är det är inte så noga.

De sexistiska kommentarerna fungerar bara som ytterligare ett sätt att beskriva Thatcher som en beslutsam politiker. Och att odla ett klassförakt för fackligt engagerande män.

Vurmen för Thatcher är inte feministisk. Möjligen vill den sälja in sig så, men den är reaktionär.

Är verkligen Margaret Thatcher det bästa och enda beviset på att alla kvinnor minsann inte är ömma och vårdande? Att kvinnan kan vara våldsam? Beslutsam? Hård?

Det är därför det är så svårt att vara klassresenär.

Att disponera friheten själv och att producera ingenting annat än text.

Det har alltid annars framstått som en bild av det goda livet: att skapa något bestående med sina egna händer.

Arbetet i sin egen takt och den välförtjänta vilan efteråt.

Pappa som tittar förbi för att ha ett snirklande samtal, helt utan riktning och utan att slå sig ner på riktigt.

Vi pratar liksom på väg någonstans, sittandes i förarsätet på en bil med rutan nere eller ståendes på en cykel med foten mot grannens staket.

"Det ser ju bra ut med grundfärgen" eller "En sista timme här sen har vi bränne hela vintern. Bra pengar".

Dagen som övergår till kväll.

Nu ska jag skriva en vetenskaplig synopsis.

Och helvete, vad Luther spikar teser i min mage.