E somnade tidigt igår och jag satt med TV:n på låg volym och kollade på "Fallet Keith Cederholm".
Det är någonting som förtrollat mig med den mannens livsshistoria och förlopp.
Jag ska gå närmre in på varför i nästa inlägg, eller nåt.
Men först vill jag bara berätta om en fruktansvärt gripande scen ur dokumentären igår.
Keith Cederholm är pappa till Pierre Cederholm. När Pierre var 16 år gammal mördade han en flykting i Klippan. Han dmdes för mordet och när han så kom ut ville han ha en mer framskjuten position i den nazistiska organisationen Blood and Honour. Han hade varit med där tidigare och när han nu hade dödat en av "dom" så tyckte han sig vara berättigad till en ledarposition.
Nåväl, det fick han inte. Killen hade en helt skev verklighetsuppfattning, och ansågs för oregerlig av de andra nazisterna. Han frystes ut och tog sedermera sitt liv, 22 år gammal.
När Keith berättar om sin son och om hur dålig far han hade varit - för det hade han - så säger han såhär:
"Folk säger att det värsta som kan hända i en familj är att ett barn dör, men i fallet med min son var det ingen som var ledsen".
Det är så jävla sorgligt på så många olika plan. Och det påminner mig om människans essentiella värde.
Helvete vilket jävla pissöde. Och alla människor har inte själva styrkan att bryta sig loss från kriminaliteten eller missbruket eller vad det nu är.
I synnerhet inte Keith, som hade fullt upp med att döva minnet av smärtan från när hans styvfar väckte honom med knytnävsslag i ansiktet. Mitt i natten.
Se den dokumentären. Det är inte dokumentären som är bra. Det är vad och vem dokumentären handlar om.
