Att disponera friheten själv och att producera ingenting annat än text.
Det har alltid annars framstått som en bild av det goda livet: att skapa något bestående med sina egna händer.
Arbetet i sin egen takt och den välförtjänta vilan efteråt.
Pappa som tittar förbi för att ha ett snirklande samtal, helt utan riktning och utan att slå sig ner på riktigt.
Vi pratar liksom på väg någonstans, sittandes i förarsätet på en bil med rutan nere eller ståendes på en cykel med foten mot grannens staket.
"Det ser ju bra ut med grundfärgen" eller "En sista timme här sen har vi bränne hela vintern. Bra pengar".
Dagen som övergår till kväll.
Nu ska jag skriva en vetenskaplig synopsis.
Och helvete, vad Luther spikar teser i min mage.
