Nu söker jag lystet med blicken efter rätt plats att befinna mig på och rätt sällskap att befinna mig i.
Nu ska jag ner till stranden, till exempel.
Jag har blivit lite bättre med åren på det där. Som barn var det hemskt, speciellt eftersom Tobak inte led speciellt mycket av att sitta i en fuktskadad källare och rita Batman-figurer när solen gassade utanför och låg alldeles runt knuten av hans hus. Det var kanske inte den första killen man ringde till när det var 30 grader och man ville bada, precis.
Nu sitter jag gärna inne, vissa dagar i alla fall. Det är konstigt det där, med vår dyrkan inför värmen och den blå himlen.
Klart är att vår soldyrkan inte finns till följd av någon biologisk d-vitaminbrist, utan är ett resultat av en längre kulturell konstruktion.
Fler civilisationer har ju gått under av värme än av kyla.
Maya, Harappa, Indusdalen, såånt, va.
Vår soldyrkan kommer ju rimligtvis från när vårt samhälle blev något mer oberoende av den senaste skörden, och när de som arbetade hade någon som helst distinktion mellan jobb och ledigt.
Torkan är ju ett större hot mot skörden än vätan (åtminstone på kontinenten). Och en bonde är ju alltid/aldrig ledig. Då blir det mer begripligt att värmen inte är älskad överallt och alltid.
Samtidigt som vi börja handla med spannmål i större utsträckning, och begreppet 'ledighet' får någon slags innebörd, så förändras också bilden av vad som är ett vackert landskap. Kolla på konsten till exempel. Landskapsmålningarna över 'vackra' landskap får blåare och blåare himmel ju längre från 1500-talet vi kommer. Innan dess var de oftast lite gråare i sin ton.
Det konstiga med jakten på den blå himlen och det varma vädret är att den motiveras av att vi vill bada och sola. Men va fan ska man annars göra?
Från början är det ju inte den underbara sommaren som motiverar fabrikerna att stänga, det är ju att den heta högsommaren är den allra värsta tänkbara tiden för kroppsarbete.
Rent historiskt, kan man alltså säga att vi helt enkelt är lediga för att sommaren är helt jävla värdelös.
