Trots att filmen har ett vänsterperspektiv.
Trots att filmen är producerad av Karl Åke Kalle Gustafsson Jerneholm och musicerad av Ian Person - båda från fantastiska The Soundtrack of Our Lives.
Och trots att det finns ett seriöst anslag kring kopplingen mellan politik, fotboll och ett stycke svensk idéhistoria så landar den här filmen i något som mest liknar ett märkligt platt pekoral.
Jag har läst b-uppsatser i idrottshistoria som gör mindre långsökta kopplingar mellan politik och fotboll (killarna bakom filmen ser ett samband mellan svenska klubbframgångar i fotbollseuropa å ena sidan och Palmemordet samt varvskrisen å den andra).
Det hela handlar egentligen om inget annat än ren och skär folkhemsnostalgi. Och helt självklart ligger det i sakens natur att försköna retrospektivet lite. Och visst är filmen gullig och underhållande.
Men försöket till att intellektualisera ett historiskt förlopp med att säga att
Allt var egentligen skitbra i Sverige innan kapitalismen tog över på 80-talet. Till och med klubbfotbollen!
Hur ska jag annars tolka filmens budskap?
Jag kan mest konstatera att filmmakarna gör både socialismen och svensk klubbfotbollen en otjänst genom att förklara samhällets ideologiska förflackning och svensk fotbolls dito genom att peka på att socialdemokratins makthegemoni har nått vägs ände.
Vilken jävla lång mening det där var.
En annan grej är att filmen är direkt anakronistiskt. Folkhemmet, varven, ekonomin - ja välj själv eller inkludera allt - ängslades till sömns redan efter oljekrisen 1971. Och då spelade "folkets lag" i akademiföreningen IFK Göteborg i div 2.
Så nej, IFK Göteborg är inget monument över ett förlorat samhälle.
Problemet bör väl snarast beskrivas som att IFK Göteborg, Malmö FF och resten av fotbollsverige vägrade förändra sin syn på amatörismen och modernisera sin folkrörelse i takt med samhället.
Det gick helt enkelt lite för bra för Malmö FF modell 1979 och IFK Göteborg modell 1982.
"Det går minsann bra om vi gör som vi alltid har gjort."
Tolka nu inte detta som ett inlägg som pläderar för den kommersialiserade fotbollen. Men vafan, nog fan är man konservativ om Malmö FF får fram sin första stora invandrade stjärna först 2000? Och IFK Göteborg väntar fortfarande på sin.
Hela jävla samhället måste släppa sargjäveln och komma in i matchen.
"Fotbollen sista proletärer" är mest ett väldigt underhållande och mysigt exempel på två snubbar som frusit fast i samma sarg.
