Igår utlystes doktorandtjänster samt plaster vid nationella forskarskolan i Historia.
Jag ska söka. Chansen är inte stor att komma in, antar jag. Inte för mig. Men det kändes ändå på något märkvärdigt sätt jävla stort att förstå att jag har tillräcklig kompetens för något.
Chansen finns - så varför ska jag inte göra det?
Hur som helst är det inte direkt något som hela tillvaron får stå och falla på just nu. Jag har liksom ingen arbetslivserfarenhet inom området - något som jag antar är viktigt. Det får jag skaffa mig, först. Det kan ju finnas folk som är bättre o.s.v.
Men fan jag märker att det känns gytt just nu ändå.
Jag är tillräcklig! VAFAN!?
Sen på det igen! (helvete, jag låter ju ganska optimistisk i min syn på livet märker jag, jag känner inte igen mig själv när jag skriver här alltid. NEJ NEJ NEJ! Jag ska ju vara orolig nu. Fånga mina känslor i skrift och så vidare)
...............
Jag är förvånad därför att jag jävligt spröd och torr i själen just nu. Blåser man får hårt - ja ni kan tänka er.
Jag är därutöver en tenta att klara sen ett jobb som just nu ligger på mer än halvtidsnivå. 150% yrkesverksam.
Till på köpet har jag ett liv som måste levas vid sidan av. För att överhuvudtaget orka allt det där andra.
Det är oftast det där sistnämnda man gör avkall på.
Det är märkligt.
Väggen väntar!
Alltså,
jaja, nog med panik nu, dask att anta någon slags good enough attityd inför sig själv igen.
Back to basics eller nåt. Vänd bakåt och nedåt mot framåt, och se lite lite bättre!
Och ni, kära läsare var just med om att i skrift uppleva samma vändning.
Jävla konstigt hur man tänker att man ska skriva en text, som sen slutar någon helt annanstans än man tänkt från början.
Nej, jag skulle ju må dåligt tänkte jag.
..................
Malmö kan inte vinna.
Fittskit.
..................
Pappa Går i Ån. Veckans ordvits!
..................
Det här jävla inlägget var ju totalkaosad Ford i Rosengård.
DaskJohan kan inte skriva.
Fittskit #2.
...................
Om du inte fattade ordvitsen så är det alltså en jätterolig (!?) parafras på Balzacs Pappa Goriot.
(uttalas alltså Pappa...äh ni fattar)
Boken som den dagisfröken vi har som föreläsare just nu vill att vi ska läsa.
Jag har gnällt så mycket på hennes jävla Mona Sahlin-tonfall att jag säkert kommer kugga tentan.
....................
Gud, du måste inte förlåta mig mina synder och dom mig skyldig äro.
Men rensa upp i den här jävla snårskogen nu.
Samt kila ner på konsum och köp lite halloumi (och pressa lite citron på).
