...tillvaron, omvärlden, hjärtslagen (vad ska vi kalla det? Tillvaron?) och jag.
För er som undrar.
Jag har alltså fått en känsla av att vara ikapp, på rätt plats - att benen springer lika fort som hjärtat slår.
OCH:
Det är inte jag som har snabbat på, eller tillvaron som har saktat in.
Det är snarare som om jag kan se exakt var allt befinner sig igen, och det visar sig att det är varken speciellt långt framför, eller långt bakom.
Det är alldeles bredvid.
Det är som det alltid har varit.
Men nu ser jag det.
Inte se tillbaka, låta gå.
