från nordöstra Skåne till nordvästra under julhelgen.
På vägen till Glimminge plantering hann jag med en diskussion med ett gäng danskar om Adam's æbler.
Den der film er meget skov, den må I kige på.
På hvad måtte? Jo, för att den är lite unik i sin typ, den befinner sig i något som varken är sciende fiction och inte fantasy. Ska vi kalla det theology fiction eller nåt.
Eller järtecken fiction.
Nåvälan.
Historien bygger i stora delar på Job's bok. Vilket i sig verkar vara en jävla tradig historia, att stackars Job blir bestulen av sina kameler och barn av ingen mindre än Gud själv.
"Steve" Job slutar ändå inte att tro på Guds godhet. Typ så.
Filmen är också lite typisk dansk, eftersom det bara är danskar som kan göra en komedi om Job's bok där folk blir svårt misshandlade och får skallen avblåsta av ett gäng nynazister.
Lite klämkäckt sådär.
Meget skovt.
Dessutom klämmer man på ett fantastiskt sätt in ett inlägg i debatten om fostervattensprov och abortering av handikappade barn.
"Vi åker till Indonesien, för där syns det ju inte att ungen är mongoloid", är kanske inte världens mest politiska korrekta sätt att uttrycka sig på.
Men scenen lyfter ändå fram filmens sensmoral i vikten av att aldrig, aldrig tro mer på det onda än på det goda i världen.
Pallar man inte läsa Bibeln, gamla testamentet eller ens job's bok är den här filmen en ganska bra början.
--------------------------
Väl framme i Glimminge fick jag äntlige träffa E igen efter något som kändes som en hel förbannad vulkanisk evighet.
Tre dagar. Julhelgen. Men så är jag också jävligt kär i den tjejen.
--------------------------
Havet på vintern. När det blåser kallt, salt och hårt. Som en skön sandblästring av själen.
Och med E bredvid mig, så känns ensamheten så tydlig men tam och långt borta.
