Alla vill ha en märkeströja!

Alla vill ju ha en märkeströja. Det vill alla. Ja nästan.

8 av tio svenskar heter Pontus eller Henrik och vill ha en märkeströja.

Det beror på att många som är framgångsrika har coola märkeströjor.

Då vill andra ta efter.

Med tanke på det är det ju inte så konstigt att så många är pedofiler.

Framgångsrika idrottsledare, politiker, företagsledare och katolska präster. Många av dem är pedofiler.

Inte konstigt att folk tar efter.

Skryt.

Människor skryter för att täta.

Täta så att inte världen inom en sipprar ut.

Det får ofta till resultat, att man som lyssnare känner sig kränkt.

Funderar lite på hur fan man ska förhålla sig.

Man vill ju inte göra människor som uppenbarligen bär på en marulk i själen, som måste leva syrefattigt för att inte bli helt jävla galen inuti dem, illa.

För egen del brukar jag försöka att inte imponeras. Men jag lyckas inte. Jag tror att jag är rätt svår att imponera på. För jag är kanske en skrytmåns själv.

Kanske därför jag inte gilalr folk som skryter. Jag ser dom. Jag känner igen dem.

Och de gillar heller inte mig...har jag inbillat mig. Men se, det gör de! För jag märker hur dom sänder ut någon slags signal om att de behöver mig. På riktigt.

Men när man väl sitter där framför herr Måns. Så förmår de inte annat än att täta den där läckan. Man vill nog bara få bekräftat att tätningen håller.

Det gör den sällan. Vi är fler än man tror som ser det.

God natt.

Japp, japp.

Jag har fått en dygnsrytm värdig en vuxen människa. Jag gillar det!

Som ni kanske har förstått så tar den här våren kål på mitt sinne. Tror att jag behöver struktur och sådär.

Och nu har jag sprungit som en galning i parken. Inte druckit så mycket alkohol, somnat strax efter midnatt och upp klockan åtta.

Inte svinottan, men ändå.

Ikväll höll jag mig inom ramarna. Gick på stand up klubb med Alban. Kul med Rikets sal, ju.

Eller helt ok. Mest proffsigt, inte så jättesmart.

Andra komiker som var där var varken eller, så man får väl vara nöjd.

EN ÖL, en öl EN öl. En ÖL. För första gången i mitt liv gick jag ut och drack bara en öl.

Nu ska jag badda mina liggsår och sen sova. För jag lever som en pensionär. Och gillar det.

Läste exempelvis ut juloratoriet idag. Mycket bra bok.

Godnatt.

En rolig detalj.

Pingu.

Ni vet Pingvinen. Den leranimerade, som pratar nonsensspråk?

Muäh muäh!

Det var Robert Gustafsson som pitchade in den till svt.

Tycker ändå han är värd lite credd för det.

Jag har ändrat mig igen.

Lotta lagade nåt vegetariskt tradigt på sin blogg sist.

AAah jag tror nog jag hoppar Lotta då.

Tillbaks till Josefin.

Jag har ändrat mig.

Jag är kär i Lotta Lundgren istället.

På våren blir man kär i allt.

Det är ju kärlekens årstid och sådär eller hur.

Själv går man ju runt som ett jävla hormonknippe.

Inte som att vara tretton igen, när man typ fick stånd av att se en damcykel.

Utan mer i hjärtat. Ni, vet. Att man mer blir kär i damcykeln nu istället.

Så nu har jag sett "Himlen är oskyldigt blå" med min familj.

Japp japp. Jag såg avsugningsscenen med min mamma bredvid mig. Kändes. Lite. Jobbigt. Ja.

Men det känns ju bara ännu mer jobbigt att:

1. Josefine Ljungman är snyggare i verkligheten.

2. Jag är kär i henne.

En dag som känns som två.

Jävlar.

Jävlar.

Jävlar. 0550.

Så mycket var klockan när jag vaknade. Långt ifrån helt utvilad, långt ifrån helt klar med sömn.

Men hjärtat (ja det är hjärtat som slår för fort i kroppen, det bestämmer - och ligger alltid ALLTID steget före benen under våren), hjärtat ville inte ligga längre. Jag tog en jävligt lång frukoststund. Kaffe, sill, danskt rågbröd, slut ögonen, knäpp händerna och lugna ner dig.

Det funkade.

Klockan 1130, kom farbror Costanza med tjej och lämnade mina möbler. LÄgenheten är smockfull, rörig, trång, lugn och öm - jag älskar den.

Självständigheten. Jävlar. Kontrollen. Bästa vapnet mot det där förbannade hjärtat. (om det är som Indianerna säger, att man bara har ett visst antal hjärtslag i livet är jag körd för årsskiftet).

Läste "Dvärgen" av Pär Lagerkvist. Fortsatt lugn.

Tog med Costanza med tjej till Far i hatten. Drack en jävla massa kaffe. Åt en röd dammsugare - för att fira att jag skaffat en röd dammsugare.

Fortsatt lugn - tro det eller ej.

Gick ner mot Caroli för att köpa en grej till min stereo. Stötte på Lisa. Sket i grejen. Åt glass i Parken.

"Fan va solbränd du är" sa hon och pekade på mitt bröst. När hon pekat klart fick jag en spik av henne, att sätta upp min spegel med.

Träffade Ullis på N. Parkg. "Fan va solbränd du är" sa hon och pekade på mitt bröst. När hon pekat klart gick jag hem. Sprang 16 km.

Snus. Kaffe. Aktuellt. Barnen röker gräs nere på innergården. Förnimmelse av sommarkvällsbris.

Dom lyfter. Fnissar. Solen har gått ner för längesen.

Det är inte så jävla farligt ändå.

Att ha ett sånt här hjärta.

Det är tungt när det går tungt, men har en förbannad kraft när det går lätt. Som en bil.

Ja en tung bil alltså.

En fråga bara...

Varför dömer män allsvenskan? Och kvinnor damallsvenskan? Jag skulle vilja att de bästa domarna i Sverige dömer MFF; INTE Martin Ingvarson, Martin Jävelberg Hansson eller Håkan Grahn Gustavsson. Kom nu inte med lama förklaringar om tempo och pondus.

Sorg, skam och saknad.

Har du upplevt alltihop på samma gång?

Men jag tänker på dig som känner så just nu.

Livet kan vara så jävla ovärdigt ibland i sitt lotteri.

I Bjärnum.

Snabbvisit hos mamma i möbelghettot.

På tal om möbler och gettho är jag faktiskt just i Bjärnum för att hämta möbler till ghettot som min lägenhet nu har utvecklats till.

Jag gick över 117 idag och kommer på mig själv med att det inte spelar någon roll om jag blir påkörd. Inte som att jag vill dö, utan mer som att det är Malmö-Johan som är på riktigt. I Bjärnum existerar jag bara på låtsas. Så jag kan blotta mig lite för folk och så. Det händer ju inte på riktigt.

Shopenhauer!

Jag försökte få till den här historien som en lite smårolig episod. Hur mycket jag än försöker redigera den så blir det inte ens sorgligt. Helvete vilken usel bloggare jag är ibland.

Har fått in en fråga från Stefan Holm:

Han skriver: "Ang. Mikael Anderssons bok - Armlös, Benlös - men inte hopplös. Killen har alltså inga armar och inga ben, vad jag ändå måste undra är: hur jävla högt kan du hoppa då?"

jo Stefan. Han kanske använder styltor eller så har han någon som hjälper honom.

Styltor använder han nog inte förresten. Han hade ju inga armar. Men såhära kanske...studsmatta.

Och så kanske någon släpper honom från hög höjd, ner på studsmattan liksom.

På det viset tror jag att han inte måste vara hopplös.

Även om den korrekta boktiteln borde vara "Armlös, benlös, men inte studslös"

Telge vann väl nåt guld i basket.

"vi är helt klart det basketlag som gått igenom mest skit av alla!" Vad har ni gått igenom? "Dödsfall, hundbett och korsbandskador och så..."

Ska jag köpa en båt, eller lära mig spela poker? Ring in och rösta!

Lite som att tycka stranden är fin, men inte våga vända sig om för att se om havet är ännu finare.

Stranden är ju trygg om inte annat.

Och havet kommer ju käka mig levande.

Jag måste verkligen köpa en båt.

Inte som att jag är feg. Har jag någon får jag ett hjärta av sten inför allt annat.

Lite som när man har ett kort på handen. Att satsa hela sig själv på det.

Utan att kolla. För det kortet har alltid visat sig vara ruter 3.

Med lite jävla självrespekt så vågar man lägga sig vid pokerbordet.

Att inse att ens styrkor och ens gränser finns hos mig och inte någon annan. Ingen annan kan göra något åt det.

Jag måste verkligen lära mig spela poker.

Och jag hoppas att jag blir halvbra på det.

Så jag kan förlora lite grand, och vinna lite grand.

Och kanske dela besvikelsen och lyckan med mina moståndare.

Eller köper jag helt enkelt bara en båt.

Mot vadå? (Mot fyren!)

Den där bokjäveln alltså. Fatta grejen!

Och om du inte fattade grejen så är du inte ensam.

Det gjorde inte jag heller nämligen.

Virginia huh?

Tillförsikt.

Förhoppningsvis fotboll på fredagen. En helg kan ju inte börja bättre än en seger över brorsans DIF.
Dessförinnan går vi in i studion för något som ska spelas in. Tror det blir en låt av något slag.

Men mest av allt ser jag fram emot folköl, kicka boll och bråka med Tobbe.

På lördagen kommer Maläään, Sebbe och Bea med flera göra Malmö med resten av gänget.

Blir fint.

Blir folköl, sol, musik och vår.

Vår som jag kan kontrollera.

Jag älskar den mest av allt just nu.

Nu regnar det iofs, så det är ju jävligt lätt för mig att säga.

Men vår som man kan hoppas på, då. Det funkar!

Solbränna och utan skägg. Bara det får mig att känna mig lite naken och öppen.

Piazza piccola i ösregn.

Nåt är det ändå.

Med regnet. Andrummet. Stressen som den plötsliga vårbefrielsen medför smittar mig. Och stryper mig lite faktiskt.

Men när regnet kommer håller folk sig inne. Och jag tar på mig mina gummistövlar, min regnjacka och går ner på piazza piccola och läser Döden i Venedig. Laxciabatta, för mycket kaffe och snus på det.

En bögbok.

En bra dag.

Ett regn.

Piazza Piccola och en vår som gör folk besvikna.

Som innebär lite grand att jag får vara ifred.

Ryssland?

"Även om många ryssar helst vill glömma sovjetepoken minns man med glädje hur Gagarins rymdfärd satte skräck i amerikanarna"

Är det ändå inte en liiiite fördomsfull bild av både sovjet och Ryssland?

Eller nej förresten.

Den enda ryska glädjen - skadeglädjen!

Annan grej (fast ändå lite samma):

Är det någon som kan förklara för mig varför man lär sig planeterna och solsystemet på låg och mellanstadiet förresten?

Du är nio år gammal och ska kunna redogöra för den kemiska sammansättningen i en nebulosa.

Höh?

Less foookin 'ave eh!

Vi vann igår.

Det var skönt. Kul för Miljan att göra mål också.

Således utvecklades gårdagen till en jävla bra dag. Jag lånade "Mot Fyren" på eftermiddagen.

Började inte läsa den. Men det kan väl vara en bra sak att göra ändå?

Läste dessutom ut "Främlingen" av Albert Camus. Den var lättläst. Alltzå bra bok.

Den var också shopenhauersk (heter det så?). Det kan man googla. Typ att livet är villfarelser och lidande och att man skapar glädje bara för att stå ut. Den ultimata befrielsen är döden.

........................................

Två spelningar i Maj inbokade. Den ena är fortfarande lite hemlig, men inte så länge till. Den andra är på Kaffefestivalen på Perrong 23. Man får gratis kaffe, näpna horungar och Old Panda Days samt mkt mer udner två dagr för bara 50 kronor. Kom Kom.

Datum?

Helgen innan Siesta såklart!

Jag siktar på att skriva ett vettigare inlägg vad det lider under veckan.

Fakkin ey!

Could be worse, could be scouse - eating rats from a council house. del 2

Rubriken på inlägget kommer, föga förvånande, från England.

Det är till på köpet en frekvent använd nidramsa om befolkningen i Liverpool och Liverpool FC i synnerhet (ordet scouse/scouser är en benämning på dialekten och invånarna i staden, ungefär som man säger geordies om Newcastle och Cockneys om Londonbor, i synnerhet avser man väl de östra delarna - med lite mer utpräglad dialekt).

Liverpool är en hårt prövad stad. Dess befolkning likaså. Staden har fått skita ut det som London käkar.

Bomberna föll som hagel under andra världskriget här. Arbetslösheten och fattigdomen är utbredd. Kriminaliteten likaså. Lika utbredd som dialekten är obegriplig.

Andra städer skoja gärna om Scousers som ett jävla pack. Som tjuvar. Utan tjuvheder. Därav den lite morbida ramsan.

Saken är den att staden har en sak som rätar ryggen på invånarna. Som gör att de någon gång har kunnat skratta London i ansiktet. De har Englands bästa fotbollslag, historiskt sett. (nu har Manchester fittUnited fler ligatitlar förvisso)

Och här kommer kopplingen till Malmö.

Malmö, såväl som Liverpool, är också en varvstad. Med tristess och skyhög arbetslöshet under 1970-80 och 90-talet.

Men staden hade en sak. Malmö hade Sveriges bästa fotbollslag. Som gick till EUropacupfinal 1979.

Som skänkte stolthet till invånarna. Som lyste som en liten svag jävla svavelsticka i ett enormt rövhål. Men ändå.

..........................................................

Jag var på ett seminarium ikväll där just detta debatterades. Om identifikationen till olika idrottslag i olika regioner.

Tanken slog mig. Sånt här är så viktigt. Med förhållandet till de rika städerna, städer där alla är turister och pratar om din egen region som en skitränna.

Då är fotbollen extremt viktig.

Liknande exempel finns överallt. I Napoli. I Green Bay (amerikansk fotboll). I Barcelona (för längesen). I Thessaloniki. I Marseille.

Ja ni fattar.

Kom inte och säg att fotboll bara är ett spel. För det är det inte.
Det blir det aldrig.

I såna fall är bibeln bara en bok. Hjulet bara en uppfinning.

Och dina barn är bara 30 % stjärnstoff, 70% vatten.

Could be worse, could be scouse - eating rats from a council house. del 1

Känslan av att åka rulltrappa till sin hemstad är obetalbar.

Förut fanns det ingenting sådant i Malmö (det är därför som Malmöiter är såna jävla bonnläppar på att åka rulltrappa - HÅLL TILL HÖGER FÖR SATAN). Tidigare gick man av på markplan och mötte kanalen och N. Vallgatan. Någorlunda idylliskt, men inte fanfariskt. Ganska krystat klimax.

Ett krymax.

Istället åker jag nu till Triangeln. Hoppar av. Åker uppåt, både bokstavligt och symboliskt. Uppåt. Uppåt.

Anar en flaggstång med kommunvapnet "Malmö Stad". Välkommen säger han.
Skymtar pildammsparken. Ser fula hus. Fina hus. Goda medborgare, kriminella.

Jag har inte så mycket till övers för lögnerna som Malmö sprider om sig själv. Där Västra hamnen och Ribersborg är platser som är "det riktiga". Möllevången och Sorgenfri "har vi bara inte tagit tag i ännu". Triangeln är en del av det där "ta-tag-i". Gillar inte principen. Känenr mig inte hemma i bilden, staden dom vill pracka på mig.

Jävla rymdskepp.

Men rulltrappan blir ett crescendo. Såklart blir ju temat i fanfaren så mycket mäktigare när man har ett crescendo innan.

Att komma hem ska inte vara en schlager.

Och Malmö är världens sämsta stad på att producera romantik. Det gör Stockholm, London Paris och Barcelona så mycket bättre.

Städer som jag ser lite som gentrifierade brackor. Som exploaterar och koketterar med sitt fattiga förflutna. Men som saknar kontakt med det, någon egentlig samvaro med det genuina finns inte.

Det kan summeras ganska bra med det vidriga ordet "bohochic". Ytlig fattigdom. De lägger fattigdomen till minnes. Men de spottar konsekvent på och tränger ut de dåliga, det fula ur sitt presens.

Malmö är på väg dit. Försöker vara likadana. Men det går trögt. För Malmö är ingen schlager.

Malmö är den där fulaste flickan i världen som Håkan Hellström blev kär i. Dom har försökt sminka henne. Hon klär sig snyggare och har mer och mer överklassposer för sig.

Men mMalmö är inte en schlager. Malmö bär fortfarande på en kontakt med något annat.

En identitet som är ful, men vacker ändå.

Malmö är Velvet Underground.

Det är en stad som summeras bättre än mycket annat av dynamiken och blandningen som finns i 20 års jubilerande Screamadelica av Primal Scream.

Posigt. Dimmigt. Fult. Vackert. Och det trängs, än så länge i mitten.

Minnet av misären är fortfarande bara tio-femton år gammalt här.

För jag möter inte himmelriket när jag hoppar av rulltrappan. Jag möter verkligheten.

Rulltrappan tar mig uppåt. Uppåt.

Och visar att däruppe. Där finns en verklighet. Och där finns en plats för dig. Där du passar in, någorlunda.

Jag njuter så länge det varar.

En helt annan grej.

Jävlar vad roligt det är att Sveriges i särklass största kvinnliga artist - jag tänker såklart på Sanna Nielsen - hennes nya show heter "En dag, när jag blir stor".

Kvinnan är 210 cm lång. Hon tänker tydligen bli ännu större.

Och man tänker...

okaj?

Mamma, jag är sjuk i huvudet.

En jävla mess. En jävla jävla mess.

Ungefär så uppenbarade sig tillvaron för mig när jag kom hem efter mitt Pragbesök.

Inte som att det var en verklighet. Jag såg att hon, tillvaron, var utklädd. Men jag kunde liksom inte hålla mig från att tro på det.

Titta bort. Ignorera. Det klarnar, ska du se. Du vet väl hur du funkar vid det här laget? Du är ju ändå 22 år.

Men nej, jag vaknade av mig själv. Alldeles för tidigt. Klockan hade inte ringt ännu.

Mobilen var död. Och gick inte att återuppliva. När kontrollen skulle vara min bästa vän, när jag behövde den som bäst. Då stack hon.

Nu står Tillvaron där. Ett jävla fult tryne. En billig maskeradutstyrsel, som jag inte kan ta för osann.

Jag ser henne hela tiden. För rädslan sitter inte i huvudet. Det sitter i bröstet. Eller snarare i Diaphragman.

Och jag tänker inte. Jag känner mig skrämd. Men jag tänker inte. För tanken står sig som vapen rätt så slätt, visade det sig.

För jag sitter på SOL-bibblan och skakar. Som ett jävla psyko.

Den lånade sängen, soffan, ja alla möbler är tillbaka till sin rättmätige ägare.

När hemmets trygghet skulle vara min bästa vän, när jag behövde den som bäst. Då stack hon också.

Mamma jag är sjuk i huvudet.

Förlåt. Men det är som ingen säger, men alla tror.

Du blir aldrig frisk.

Livet ter sig som en palliativ vård. Man kan fortfarande skratta, känna mindre lidande, till och med känna sig lycklig.

Men frisk blir du inte.

Mamma, förlåt. Men jag är helt jävla sjuk i huvudet.