Känslan av att åka rulltrappa till sin hemstad är obetalbar.
Förut fanns det ingenting sådant i Malmö (det är därför som Malmöiter är såna jävla bonnläppar på att åka rulltrappa - HÅLL TILL HÖGER FÖR SATAN). Tidigare gick man av på markplan och mötte kanalen och N. Vallgatan. Någorlunda idylliskt, men inte fanfariskt. Ganska krystat klimax.
Ett krymax.
Istället åker jag nu till Triangeln. Hoppar av. Åker uppåt, både bokstavligt och symboliskt. Uppåt. Uppåt.
Anar en flaggstång med kommunvapnet "Malmö Stad". Välkommen säger han.
Skymtar pildammsparken. Ser fula hus. Fina hus. Goda medborgare, kriminella.
Jag har inte så mycket till övers för lögnerna som Malmö sprider om sig själv. Där Västra hamnen och Ribersborg är platser som är "det riktiga". Möllevången och Sorgenfri "har vi bara inte tagit tag i ännu". Triangeln är en del av det där "ta-tag-i". Gillar inte principen. Känenr mig inte hemma i bilden, staden dom vill pracka på mig.
Jävla rymdskepp.
Men rulltrappan blir ett crescendo. Såklart blir ju temat i fanfaren så mycket mäktigare när man har ett crescendo innan.
Att komma hem ska inte vara en schlager.
Och Malmö är världens sämsta stad på att producera romantik. Det gör Stockholm, London Paris och Barcelona så mycket bättre.
Städer som jag ser lite som gentrifierade brackor. Som exploaterar och koketterar med sitt fattiga förflutna. Men som saknar kontakt med det, någon egentlig samvaro med det genuina finns inte.
Det kan summeras ganska bra med det vidriga ordet "bohochic". Ytlig fattigdom. De lägger fattigdomen till minnes. Men de spottar konsekvent på och tränger ut de dåliga, det fula ur sitt presens.
Malmö är på väg dit. Försöker vara likadana. Men det går trögt. För Malmö är ingen schlager.
Malmö är den där fulaste flickan i världen som Håkan Hellström blev kär i. Dom har försökt sminka henne. Hon klär sig snyggare och har mer och mer överklassposer för sig.
Men mMalmö är inte en schlager. Malmö bär fortfarande på en kontakt med något annat.
En identitet som är ful, men vacker ändå.
Malmö är Velvet Underground.
Det är en stad som summeras bättre än mycket annat av dynamiken och blandningen som finns i 20 års jubilerande Screamadelica av Primal Scream.
Posigt. Dimmigt. Fult. Vackert. Och det trängs, än så länge i mitten.
Minnet av misären är fortfarande bara tio-femton år gammalt här.
För jag möter inte himmelriket när jag hoppar av rulltrappan. Jag möter verkligheten.
Rulltrappan tar mig uppåt. Uppåt.
Och visar att däruppe. Där finns en verklighet. Och där finns en plats för dig. Där du passar in, någorlunda.
Jag njuter så länge det varar.
