Lite som att tycka stranden är fin, men inte våga vända sig om för att se om havet är ännu finare.
Stranden är ju trygg om inte annat.
Och havet kommer ju käka mig levande.
Jag måste verkligen köpa en båt.
Inte som att jag är feg. Har jag någon får jag ett hjärta av sten inför allt annat.
Lite som när man har ett kort på handen. Att satsa hela sig själv på det.
Utan att kolla. För det kortet har alltid visat sig vara ruter 3.
Med lite jävla självrespekt så vågar man lägga sig vid pokerbordet.
Att inse att ens styrkor och ens gränser finns hos mig och inte någon annan. Ingen annan kan göra något åt det.
Jag måste verkligen lära mig spela poker.
Och jag hoppas att jag blir halvbra på det.
Så jag kan förlora lite grand, och vinna lite grand.
Och kanske dela besvikelsen och lyckan med mina moståndare.
Eller köper jag helt enkelt bara en båt.
