En jävla mess. En jävla jävla mess.
Ungefär så uppenbarade sig tillvaron för mig när jag kom hem efter mitt Pragbesök.
Inte som att det var en verklighet. Jag såg att hon, tillvaron, var utklädd. Men jag kunde liksom inte hålla mig från att tro på det.
Titta bort. Ignorera. Det klarnar, ska du se. Du vet väl hur du funkar vid det här laget? Du är ju ändå 22 år.
Men nej, jag vaknade av mig själv. Alldeles för tidigt. Klockan hade inte ringt ännu.
Mobilen var död. Och gick inte att återuppliva. När kontrollen skulle vara min bästa vän, när jag behövde den som bäst. Då stack hon.
Nu står Tillvaron där. Ett jävla fult tryne. En billig maskeradutstyrsel, som jag inte kan ta för osann.
Jag ser henne hela tiden. För rädslan sitter inte i huvudet. Det sitter i bröstet. Eller snarare i Diaphragman.
Och jag tänker inte. Jag känner mig skrämd. Men jag tänker inte. För tanken står sig som vapen rätt så slätt, visade det sig.
För jag sitter på SOL-bibblan och skakar. Som ett jävla psyko.
Den lånade sängen, soffan, ja alla möbler är tillbaka till sin rättmätige ägare.
När hemmets trygghet skulle vara min bästa vän, när jag behövde den som bäst. Då stack hon också.
Mamma jag är sjuk i huvudet.
Förlåt. Men det är som ingen säger, men alla tror.
Du blir aldrig frisk.
Livet ter sig som en palliativ vård. Man kan fortfarande skratta, känna mindre lidande, till och med känna sig lycklig.
Men frisk blir du inte.
Mamma, förlåt. Men jag är helt jävla sjuk i huvudet.
