Jävlar.
Jävlar.
Jävlar. 0550.
Så mycket var klockan när jag vaknade. Långt ifrån helt utvilad, långt ifrån helt klar med sömn.
Men hjärtat (ja det är hjärtat som slår för fort i kroppen, det bestämmer - och ligger alltid ALLTID steget före benen under våren), hjärtat ville inte ligga längre. Jag tog en jävligt lång frukoststund. Kaffe, sill, danskt rågbröd, slut ögonen, knäpp händerna och lugna ner dig.
Det funkade.
Klockan 1130, kom farbror Costanza med tjej och lämnade mina möbler. LÄgenheten är smockfull, rörig, trång, lugn och öm - jag älskar den.
Självständigheten. Jävlar. Kontrollen. Bästa vapnet mot det där förbannade hjärtat. (om det är som Indianerna säger, att man bara har ett visst antal hjärtslag i livet är jag körd för årsskiftet).
Läste "Dvärgen" av Pär Lagerkvist. Fortsatt lugn.
Tog med Costanza med tjej till Far i hatten. Drack en jävla massa kaffe. Åt en röd dammsugare - för att fira att jag skaffat en röd dammsugare.
Fortsatt lugn - tro det eller ej.
Gick ner mot Caroli för att köpa en grej till min stereo. Stötte på Lisa. Sket i grejen. Åt glass i Parken.
"Fan va solbränd du är" sa hon och pekade på mitt bröst. När hon pekat klart fick jag en spik av henne, att sätta upp min spegel med.
Träffade Ullis på N. Parkg. "Fan va solbränd du är" sa hon och pekade på mitt bröst. När hon pekat klart gick jag hem. Sprang 16 km.
Snus. Kaffe. Aktuellt. Barnen röker gräs nere på innergården. Förnimmelse av sommarkvällsbris.
Dom lyfter. Fnissar. Solen har gått ner för längesen.
Det är inte så jävla farligt ändå.
Att ha ett sånt här hjärta.
Det är tungt när det går tungt, men har en förbannad kraft när det går lätt. Som en bil.
Ja en tung bil alltså.
