Det är ju kärlekens årstid och sådär eller hur.
Själv går man ju runt som ett jävla hormonknippe.
Inte som att vara tretton igen, när man typ fick stånd av att se en damcykel.
Utan mer i hjärtat. Ni, vet. Att man mer blir kär i damcykeln nu istället.
Så nu har jag sett "Himlen är oskyldigt blå" med min familj.
Japp japp. Jag såg avsugningsscenen med min mamma bredvid mig. Kändes. Lite. Jobbigt. Ja.
Men det känns ju bara ännu mer jobbigt att:
1. Josefine Ljungman är snyggare i verkligheten.
2. Jag är kär i henne.
