Eine Frau in Berlin

Sent omsider snubblade jag över "En kvinna i Berlin" igår. Lovordad film och hett omdebatterad då memoarerna som filmen är baserad på var sprängstoff när den släpptes 1960.

Det är Berlin 1945 och Sovjetunionen har ockuperat stora delar av staden. Soldaterna säkrar alla hus, likviderar beväpnade och våldtar alla kvinnor.

Alla kvinnor.

Verkligen alla.

I detta lever Marta Hillers. Hon är journalist, har arbetat för naziregimen och har bott i Moskva. Hon talar ryska och söker efter beskydd hos en rysk officer. Det lyckas. Han blir förälskad i henne, knullar henne, skyddar henne och Marta beskriver det som att hon inte känner sig våldtagen av honom. Mer känner hon sig som en hora.

Deras relation saknar dock inte anspråk på emotionell närhet, och majoren tar stora risker för att skydda Marta.

Filmen skildrar lågmält, på gränsen till kyligt en himla massa våldtäkter. Det mest obehagliga i filmen, rent känslomässigt byggs snarare kring den ständiga objektifieringen. Soldater som spottar och hotar.
Våldtäkterna blir till sist som en del av vardagen.
Detta är också anledningen till ramaskriet kring boken när den kom, då den anonyma författaren faktiskt berättade om våldtäkterna. Den ansågs dra tyska kvinnor i smutsen.

Den logiken, ja.

Jag vil dock uppehålla mig vid filmens kylighet, som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till.
Det är naturligt med en viss emotionell distans till hela tillvaron på grund av dess inneboende jävlighet. Det är ganska tydligt i filmen, att de kvinnliga offren förhåller sig distanserat och galghumoristiskt till sin utsatta position.
Fördelen med det är att kvinnorna inte skildras som offer, som objekt.

Nackdelen är man riskerar missa att offer är just vad man är. Utsattheten balanserar hela tiden på en tunn linje mellan bagatelliseras och att bli melodramatiskt. Bagatelliseringen ligger närmre till hands här.

Det skulle inte ha varit något problem, om det inte vore för att filmen som sådan saknar en psykologisk distans som skildrar hur allt det här upplevs.

Det framstår lite väl mycket som att filmen kokar kärlekssoppa på en emotionell spik att Marta kommer så pass nära den officer som utnyttjar henne sexuellt. Nog för att det är en sann historia. Men jag hade velat se ett något mer psykologisk skildring kring varför det som sker med Martas känslor inför officeren faktiskt sker.

"Han är ju snäll mot henne, klart hon blir kär i honom då" är en förklaring som ligger nära till hands.

Just därför. Just därför.

Storytelling

Storlek 32, 32. Perfekt.

Blåjeans. Inte för ljusa, för det känns typ 1999. Men heller inte för mörka, för det har jag redan ett par av och de fyller sitt syfte.

Blå bara. Sitter som en smäck.

Jag slänger upp byxorna på kassadisken och en gosse, som ser ut ungefär så här:

säger till mig på kronobergssmåländska:

Tja fan, aaaha, schysst!

Jag väntar spänt på att slippa få frågan som jag hatar att få av folk som säljer "denim". Jag vet att den kommer komma, men kan inte riktigt slita mig från hoppet om att slippa. Kanske slipper jag den här gången?

Hjärtslagen hörs högre inuti mina öron. Han slår in i kassakoden. Tar ett djupt andetag.

NEJ NEJ!

NU FRÅGAR HAN DEN DÄR JÄVLA FRÅGAN!

"Då blir det 1200 spänn, då"

"YES!", säger jag lättad och stoppar i kortet i maskinen.

Jag betalar nästan med glädje de etttusentvåhundrakronorna. Med glädje, över att han lyckades hålla tyst under processen. Frågan kommer inte.

Jag drar ur kortet och är precis på väg att lämna butiken.

Då kommer det. Han böjer sig över disken. Ler lite i mungipan och höjger på ögonbrynen och säger:

"Känner du till något om det här märket?"

"Nej", svarar jag.

Helvete. Nu vet jag vad som väntar.

Storytelling. Någon kommunikationsbyrå har lyckats lura i korkade snubbar att jeans är som något jävla årgångsvin.

Eller förlåt, inte jeans, jag menar såklart denim. Precis som priviligerade överklassalkisar inte bara kan sitta på en parkbänk och supa Kungöl, utan tvunget måste berätta om hur en sydafrikansk-druva-minsann-har-stått-i-nordvästläge-i motvind-under-våren-och-skördas-i-vindstilla-höst-för-att-få-fram-just-den-pikanta-smaken-av-apartheid, så måste unga män som är intresserade av jeanstyg –förlåt, denim – ge dem en liknande harang av falsk identitet. För man kan ju inte ha ett par jeans som är snygga. De måste ha en historia att berätta också.

Han berätta om det där jävla jeansmärket – förlåt, DENIMTILLVERKAREN.

"Ah. Det är rätt sjysst alltså. Det är två riktigt sköna snubbar på Gotland som köpte upp en gammal garverifabrik och började göra JAPANESE SELVAGE DENIM där. Vävapparaterna drivs av elektricitet som framställs i en å i närområdet. Märket är döpt efter ett får som brukade stå i hagen utanför fabriken och dricka ur ån när de började. Om du kollar här bak på leather patchen så har de en bild på fåret. Det finns modeller där leather patchen kommer från just det fåret. Men det får man betala femton-tjugotusen för. Rätt coolt."

Han fortsätter:

"Nämen, det är jävligt genuint faktiskt. Inte sådär storindustriellt. De designar sina denimprodukter med pennor som tältjs av en gubbe som bor på samma karga landsväg som denimfabriken ligger på. Pappret som de designar sina denimprodukter på kommer från cellulosa som utvunnits ur överblivet trä från täljprocessen av pennorna. De brukar dricka mycket kaffe ur porslinskoppar i skapandeprocessen, det är därför som det står 'Made on China' på bomullstyget på insidan av fickan. Jävligt kul skämt faktiskt."

"Ja, det var ju kul", säger jag

I begynnelsen var ordet...eller bordet?

Inom filosofi och språkvetenskap görs ofta gällande att det är språket som formulerar vår förståelse av världen.

Det är med språkets hjälp som människan skapar världen och systematiserar och värderar dess innehåll. Först kommer tanken, sedan kommer handlingen. Språket är både tanke och handling. Språket och orden är grunden för hur vi tänker kring, och samtidigt även skapar världen.

Ta det här med kön till exempel. Vi framhåller ofta, framför allt vi som bekänt oss till den postmoderna idétraditionen, att kön bara är en position i språket.

Att människan delas upp i män och kvinnor, att män och kvinnor värderas olika, har sin grund i hur vi förstår världen genom språket och kan också förklaras genom att titta på språket.

Vi säger att det finns han och hon, och vi säger att hon är natur, han är kultur; hon känslor, han är förnuft; hon är en hora, han är en chef; hon är oren, han är excentrisk...ja ni fattar.

De flesta har liksom någonstans hört den här uppdelningen förut. Det här språket påverkar våra tankar om kön som i sin tur leder fram till den patriarkala världen så som den ser ut idag.

Krångligt? Jag tar ett exempel.

Ta en fransman, och ta en tysk. Ge dem sedan i uppgift att titta på en bilder av broar, och be dem med målande ord beskriva broarna.

Då kommer du se följande:

På franska heter "Bro" "le Pont" (maskulinum alltså). På tyska heter "Bro" "die Brücke" (femininum).

Du kommer alltså se hur fransmannen i sina beskrivningar av broar gärna ger dem traditionellt manliga egenskaper såsom "kraftfull", "muskulös" och "ståtlig" samt "fotbollsintresserad".

På samma sätt ger tysken samma byggnadsverk traditionellt kvinnliga egenskaper: "smäcker", "näpen"och "lockande", samt "matlagande".

Just exemplen ovan hittade jag på själv. Principen är dock väl belagd inom lingvistiken.

Hur som helst. Slutsatsen vi kan dra utav detta är alltså att språket helt uppenbart påverkar vår förståelse av världen. Det är med språkets hjälp som vi sedan kan förändrar världen. Till exempel genom att inte könsbestämma saker som inte måste könsbestämmas.

Till exempel kan man genom att säga hen, låta bli att förstärka bilden av att en politiker alltid är man och en lokalvårdare alltid är kvinna. Om man nu inte vet genuset på politikern eller lokalvårdaren i fråga vill säga.

Då skapar man heller inte skillnader i det språkliga medvetandet som inte måste finnas. På så vis reproducerar man inte förståelsen av kvinnan som en sämre varelse.

Ganska enkelt, och ganska vettigt eller hur?

-----------------------------------

Borde då inte länder som saknar könsbestämningar av ord och personer vara helt jämställda?

Om vi tar finskan tillexempel. Ett artikelfritt, flekterande och nästan helt genusfritt språk. Alla är hen. Eller, mamma och pappa könsbestäms, men man refererar till båda som just hen/henom.

Finland fick ju nästan också en homosexuell president här om året. Dessförinnan var presidenten kvinna. Finland är sketajämställt ju!

Njaeeee. 19% i lönegap mellan män och kvinnor är inte jämställt.

Så enkelt är det nog inte. Finska språket ligger nog inte ensamt till grund för det finska samhällets jämställdhetspolitik.

Samma princip gäller för flera andra språk. Polynesiska, kinesiska och afrikanska.

Kanske är det så att språket tveklöst har en roll för förståelsen av världen, och grund till orättvisor. Men på samma sätt som språket är både en handling och en tanke, kan också andra saker vara både handling och tanke. Alla handlingar är också en tanke. Alla tankar är också en handling.

Men man tänker ju med orden? Med språket?

Det är en inställning som är lite problematisk.

Ja man tänker med hjälp av språket, men tanken kan inte bara begränsas till att vara en språklig företeelse.

------------------------------------

Här börjar vi titta på ett av problemen med att språket formulerar förståelsen av världen.

Problemet, som jag ser det, med "språket har förmågan att förändra världen till det bättre"–tankesättet är att det inte är nytt och inte heller nödvändigtvis del i en jämlikhetssträvan.

Hur vi pratar och vilka ord vi säger markerar väldigt tydligt inte bara vår sociala position, utan också hur goda vi är.

Min farmor svär inte. När jag var liten och sa "JÄVLAR I HELVETE" så blev hon arg. Det var ohyfsat och naturligtvis ligger där en något religiös bottenklang i resonemanget.

I förlängningen tänkte hon: Svär du, så är gillar inte Gud dig och du kommer inte till himlen.

Språket bestämmer din godhet.

Språket bestämmer på samma sätt hur stor del du har i upplysningsprojektet. Användningen av det goda språket är en kamp mellan olika intressen om vem som är längst fram i samhällsutvecklingens frontlinje.

Det är inget fel i det. Jag hymlar inte med att jag tycker att det är bättre att "hen-sägarna" är i frontlinjen, än rasisterna.

Men det jag vill intressera mig för är betydelsen av själva språket. Vad kommer egentligen först? Jag är inte säker på att tanken som underbygger jämlikhetens språk alltid är helt jämlikt, eller ensamt driver på jämlikheten.

Jag skulle säga att

och hör och häpna nu

det är fördelningspolitik som har en minst lika avgörande roll för jämlikheten som ett gott språk.

Den goda reformen har större påverkan på samhället än det goda språket. Om man vill översätta det till praktiska termer och spetsa till det lite.

Den goda språkpragmatiken, alltså hur vi talar med varandra – inte nödvändigtvis vilka ord vi använder. Har en större påverkan på samhället som helhet än Nöjesguidens hen-nummer. Inte för att det i sig var fel, men ändå.

-------------------------------------

Invändning:

"Men, språket styr ju tanken, och tanken är ideologin som ligger till grund för reformen?"

Jo, fast förhållandet är precis lika mycket det motsatta eller hur? Det är din verklighet omkring dig som påverkar språket.

Jag är övertygad om att en rättvis fördelning av samhällets resurser mellan kvinnor och män kan påverka språket i en jämställd riktning.

Jag är inte säker på att ett förändrat språk i sig kan leda fram till några avgörande samhällsreformer.

(inkomsttrygghetsförsäkringarna 1955-1974 som leder fram till den svenska tvåförsörjarmodellen, d.v.s. att både män och kvinnor arbetar, var faktiskt inte riktigt meningen att vara en jämställdhetsreform från början. Det bara bidde så. De var alltså snarare resultatet av misslyckad patriarkal politik än en lyckad jämställdhets ideologi.)

Men för att inte krångla till det i onödan, så kan man koka ner det till följande:

Gränsen mellan språk och handling är flytande. Därför är "könsneutralt, och etniskt neutralt språk"-diskussionen mer komplex än vad den just nu ger sken av.

"Riktiga problem" i Girls (spoiler alert)

Det är något i den psykologiska skildringen av kvinnorna i TV-serien Girls som har förföljt mig sedan jag för några månader sedan såg säsong 2.

Förutom det frekvent förekommande våldtäktsmotivet (där exempelvis Shoshana först vägrar hångla med sin ex-kille Ray – men sedan fogar sig när han håller fast henne med sina starka armar. Till alla yngre män som läser: Så gör man faktiskt inte!), så är det något med förhållandet till medberoendemotivet som inte känns riktigt moget hanterat.

Jag tänkte först att det var ett tecken på att Dunham var nyanserad i sin skildring och visade hur svårt det kan vara att ta sig ur en destruktiv relation. Men ju längre jag har sett så har det blivit allt med uppenbart att författaren till serien faktiskt inte alls har förstått vad det handlar om.

Om vi tar relationen mellan Adam och Hanna, som kanske är den mest uppenbara. Så verkar det först som att den relationen är raktigenom destruktiv. Adam är aggressiv och har en jävligt märklig sexualbild – han är snäll ibland (återigen tänkte jag först att det var en nyansering), men för det mesta liknar den här relationen en misshandelsrelation. Om än psykisk. Framför allt är den ett bevis på ett extremt emotionellt exploaterande av Hanna.

Tänkte jag. Men det tänkte inte skaparen av serien. Det blir man varse när Adam, i slutet av säsong 2 "räddar" Hanna under hennes psykos/breakdown eller vad det nu är. Scenen skildras i något slags lojalitetsljus "Han bryr sig, han är alltid där när det verkligen behövs – nu fick de varandra".

Romantisk musik. Ridå.

Nog så. Det har vi kanske sett förut. Nu vill jag dock peka på en ännu mer problematisk kodning av den här emotionella exploateringen som är extremt knuten till kön och kvinnans essens.

Serien är "A voice of a generation", den heter Girls och handlar om vita medelklasstjejers problem i den urbana hipsterdjungeln.

Det är helt ok. Jag kommer inte vara en av dem som förordar att man ska skriva in en mexikan i manus bara för att en tjej har skrivit en serie. Den måste inte vara rättvis och så. Det är de aldrig när män skriver serier.

Problemet med serien, som jag ser det, är hur man identifierar sig med det här problemen som rollfigurerna har. Hannas relation till Adam, ja ni vet den som jag karaktäriserade som en psykisk misshandelsrelation, framstår lite grand som att det är något som hör till livet självt.

Så är det att leva som tjej i en stad om man vill ha lite närhet. Faktum är att jag tycker att alla fyra rollfigurerna i den här serien har ganska allvarliga problem, men alla framstår som bagatelliserande.

De konstiga förhållandena till sina relationer är något som hör den riktiga kvinnligheten till. Framför allt är det en problematik som man verkligen inte ska ta tag i för sin egen skull. Fan vet om jag skulle låta min dotter se en sånhär serie i alltför unga år.

Den sänder faktiskt ut jävligt ruttna imperativ om hur kvinnor beter sig i nära relationer.

De bär på en problematik som ska begravas av att de är så bortskämda, lättsinniga och inte så traditionellt kvinnligt ansvarsfulla. För jag antar att det är ett försök till att skildra en kvinnofrigörelse. Man ska inte ta så jävla mycket ansvar. Som när Jessa har sex med en kille på en sunkig bartoalett fastän hon strax därefter ska göra en abort. Skönt crazy.

Men är det något nytt att kvinnor inte tar ansvar för sig själva och offrar sin hälsa? Det är verkligen omöjligt att inte tycka att rollfigurerna i sådana här NY-romantiska TV-serier är ganska platta och icke-komplexa. Att det tydligen räcker att inte ta ansvar för sig själv för att framstå som frigjord. Om man sen är extremt osjälvständig talas det inte om.

Parallellen till det faktum att Carrie väntar på mr Big tills hon är typ 50 utan att någon höjer på ögonbrynen och säger "Du har ju för fan problem. Hitta någon som bryr sig om dig och skaffa barn innan klimakteriet äter dig levande."

Men Carrie köper ett par skor och alla, även tittarna, förväntas vara glada. På samma sätt dansar Hanna till "I DON'T CARE I LOVE IT". I sken av sin egen osjälvständighet och ansvarslöshet.

Varg och bönder

Jag är uppväxt med bönder. Min farfar var bonde. Min farbror har tagit över hans verksamhet.

På gymnasiet var jag tillsammans med en tjej, vars far var bonde.

Jag vet hur jävla gnälligt släkte det är.

Nu gnälls det som satan igen. Den här gången äskas det för skyddsjakt på varg. Ett djur som är en del av faunan i Skandinavien. En fauna som vi totalt har förstört för att låta män i hustrumisshandlarskägg och flanellskjorta ska kunna skjuta rådjur och älg en gång om året (YES! Genusperspektiv!).

Nu finns det en varg i Skåne och en massa får har har blivit rivna eftersom bönderna här inte har satt upp viltstängsel.

Fårbönder får en stor del av sin inkomst i form av bidrag av EU. 40% av EU:s budget går till att ekonomiskt dopa jordbruk av den här typen som inte är effektiva.

Med det i åtanke, menar jag inte att fårbönder inte ska få finnas. Men man ska komma ihåg att våra skattepengar har öronmärkts för att bönderna ska kunna sätta upp viltstängsel, för att bönderna ska kunna ha djur, stengärden, marken och – inte minst – ersättas för förolyckade får.

De blir alltså ersatta för både stängselkostnader och inkomstbortfall för fåren som rivits och inte slaktades.

Det ekonomiska incitiamenten för skyddsjakt måste således ses som obefintliga. Den samhällsekonomiska vinsten skulle alltså bestå i att skydda att jordbruk som är starkt bidragsberoende.

Det emotionella då? Även om bönderna inte förlorar pengar, så är det ju ledsamt för dem att fåren dör.

Ja. Men sätt upp stängsel, som ni har fått bidrag för.

Dessutom: om bönderna nu är så emotionellt bundna till sina får så kanske man skulle överväga att inte sätta en slaktmask i pannan på dem när den tiden väl är kommen?

Djuren ska ändå dö, ni får pengar hur det än går. Vad är problemet?

Förflutenhetens mylla.

Jag är svag för filmer och bilder på platser där jag känt och levt.

Det är det många som är. Kanske är det därför som böcker av typen "Stockholm i bilder" säljs i bokhandlarna eller filmer av typen "Malmö - en resa i tiden" sänds på svt.

Jag tror att många känner att tiden har sprungit ifrån dem. Att det är som att människorna vill få en glimt av verkligheten som de själva lärt känna den.

Men där andra gräver för att finna sig i verkligheten, så är jag ännu ett lager på  förflutenhetens mylla.

Jag bärs upp av allt det där andra.

På den där gatan, där jag tappade mina nycklar en gång, där fick någon annan ett dödsbesked för tio år sedan.

På samma plats för hundra år sedan kysstes ett par för första gången där, och tio år därefter kastade en hungrig kvinnomob stenar mot polisen på just den gatan.

Det är rent terapeutiskt att konsumera dessa böcker och filmer. För det är så svårt att förstå. Jag slukar och läser, men får ändå aldrig riktigt något grepp om hur det där hänger ihop.

Hur jag kan leva ovanpå och efter något annat.

Det är också här en plats får sin personlighet. Sin karaktär av att kännas som mitt, som hemma.

Jag har bott i Stockholm i ett och ett halvt år och saknar helt den typen av intresse för den staden.

När jag läser om Stockholms historia, är det ett rent vetenskapligt intresse. Ett intresse för vetenskapsdisciplinen historia.

När jag läser om Malmös förflutna är det ett rent känslomässigt intresse. Ett intresse för känslodisciplinen historia.

På grund av detta framstår det ibland som om Stockholm aldrig riktigt ville ha mig som ett lager i sin jordmån. Som om Malmö var mycket villigare att acceptera mig som en del av sig självt

Och som om min hembygd, Bjärnum och Hässleholm aldrig riktigt hade något val.

Jag är nog lite bitter på Stockholm över det fortfarande.

Apropå det förra inlägget.

...så har alltså Per Schlingmann sagt att lagstadgad semester inte behövs längre , eftersom gränsen mellan arbete och fritid har suddats ut och att semester mer är ett stressmoment.

Ett klockrent exempel på synliggörande av alla som arbetar inom industri, vård och för den delen även flera astråkiga kontorsarbeten.

Jävlar vad jag hatar

HATAR

hatar utsagan om att kreativitet och kunskap är våra "nya" produkttionskällor. Det är ett sätt att upphja PR-konsulter, arkitekter och ingenjörer till samhällsnorm.

Det är bara ett sätt att, återigen, osynliggöra alla de som behöver att samhället anpassar sig efter deras villkor. Vi kan kalla dem för arbetarklassen.

Det är också ett sätt att underlätta för arbetsgivare att exploatera sina anställda genom att ge dem uppdrag under lagstadgad ledighet.

Det är så provocerande på så många plan, men mest av allt så tar jag det ganska personligt. Jag blir faktiskt sårad å min trucker-farsas vägnar.

Jag vill skicka örfilspatrullen på alla PR-konsulter som försöker osynliggöra honom, och alla andra jag känner som inte finns i Schlinmans värld.

Ok, ett tillägg bara. Men det här är viktigt.

Ett problem till, som jag exempelvis upplever med just staden Malmö, är när man betecknar områden som gentrifierad är att det är en beskrivning som tenderar till att bli normativ av typen:

HÄR FINNS INGA FATTIGA I MITT LAND DÄRFÖR SKA JAG SKITA I ALLA FATTIGA!

Alltså, alla vet att jag talar om delområdet Möllevången, och alla förstår säkert att det bebos av smålänningar som får sina pengar av sina ingenjörsföräldrar.

Men inte bara. Jag känner att begreppsapparaten sviker alla de 52% som inte ens har eftergymnasial utbildning, alla 1298 som får socialbidrag och är ett litet hån mot det faktum att valdeltagandet ligger på 66,6 % (en fingervisning om att en tredjedel av befolkningen alltså inte känner sig delaktiga i den demokratiska utformningen av samhället).

Återigen, så är det jämförelsen med andra områden som är det sämsta med hur det här begreppet används. I det här fallet rör dig sig alltså faktiskt om ett osynliggörande av samhällets svaga.

Avslutning i mitt begreppsgnäll.

Så, nu har jag samlat ihop tre stycken argument för att begreppet gentrifiering helt är urvattnat. Varför jag inte riktigt vet vad det betyder när jag hör det och varför jag anser att det används helt fel när jag kommer i kontakt med det.

Nu tänkte jag att jag skulle förklara för er varför det är viktigt att göra den här typen av gnäll.

Man kan säga såhär:

Om sociologi och humaniora överhuvudtaget ska ha någon slags trovärdighet gentemot de andra vetenskaperna och världsuppfattningarna så måste begreppsapparaten vara stipulerad och träffsäker.

Problemet är illa nog med att humaniora misstänkliggörs för godtycklighet. Men när det kommer till begreppet gentrifiering så är faktiskt misstron berättigad. I sann Habermas-anda vill jag därför påpeka att det är grundläggande att det metaspråk som vi använder för att beskriva världen med utgångspunkt från människor och samspelet dem emellan är träffsäkert.

Problem med "Gentrifiering" #3: Kontextberoende begrepp.

Nu har vi, sent om sider, nått fram till steg 3 med begreppet "Gentrifiering", nämligen det ovetenskapliga i att använda ett begrepp som i hög grad är situationsbundet för själva konversationen.

Eftersom grunden i begreppet "Gentrifiering" är att en klass bodde i ett område innan, och nu pågår en process där en ny (finare, kapitalstarkare) klass flyttar in – så krävs en bestämd definition med hur klassbegreppet stipuleras.

Det är svårt att göra i ett informellt samtal, det är svårt att göra i ett akademiskt samtal och det har inte minst visat sig svårt att göra i ett formellt akademiskt skriftsammanhang.

Nåväl. Det gör ju inget. Klass är de flesta införstådda med har något att göra med vad man har tillgängligt för sin andliga och ekonomiska försörjning.

Men gentrifiering bär på en större godtycklighet.

Begreppet är än mer beroende än klassbegreppet, av den kontext som användarna av det befinner sig i.

Och det är det många som är, men inte alla – långt ifrån alla.

Problemet är att just begreppet gentrifiering väldigt ofta har kommit att användas, och då också väldigt ofta i ett sammanhang där man som utomstående inte vet om det är fråga om en avtrasproletarisering av ett område, en avkriminalisering av ett kvarter, en faktisk gentrifiering eller bara att man tycker att området man bebor alltmer "tas över" av människor som inte är lika äkta som en själv (Alltså på samma inte helt oproblematiska sätt som backpackers hellre besöker det rustika och genuina (d.v.s. krigshärjade och lusfattiga) Saigon än det "plastiga" Bangkok.

Jag menar då alltså att det är ett begrepp som väldigt ofta bär på en värdering. Alltså att gentrifiering är lika med degenerering eller förfalskning av något slag.

Men det är ju inte det som begreppet är till för.

Raljant bullet point:

Begreppet gentrifiering används helt enkelt på rödvinskvällar för att göra anspråk på en vetenskaplighet som helt enkelt är ihålig. Den är bara....tja....kosmetisk?

Det som framför allt bidrar till denna kosmetika är begreppets godtyckliga innebörd och dess krav på att mottagaren i konversationen förstår exakt vilken "process" som avses och vilka som är drivande i den "processen".

(Jag valde citationstecknena för att – som jag har sagt tidigare – jag tycker det är värt att ifrågasätta möjligheterna att kunna urskilja processer av det här slaget. Det är inte omöjligt. Men det är inte så lätt som många får det att framstå, (se förra inlägget))

Snabb re-cap och en ursäkt.

Jag har gift mig.

Således har jag varit på två bröllopsresor.

Därför har jag inte kunnat fullborda min serie av kritik av begreppet "gentrifiering" som jag inledde för en månad sedan, åtminstone inte i samma takt som jag önskat.

Förlåt.

Det borde jag kanske förutsett.

Men hur som helst, så är jag nu full av lycka, inspiration och skrivglädje efter att ha besökt både Hamburg och Mallorca med min fru.

Problem med "Gentrifiering" nr 2: Teleologin.

Jag var inne på det i förra inlägget.

Då skrev jag så här:

"Det är ett extremt modernistiskt synsätt att tro att allting är under SAMMA process. Grundförutsättningarna skiljer sig mellan olika städer och därmed skiljer sig utvecklingen åt. Återigen: att andelen smålänningar på Möllan och Seved är högre än för 30 år sen är säkerligen ett tecken på någonting. Men det är inte ett tecken på att samma sak ska hända här som hände i Stockholm, Göteborg."


 Själva modernismen i det här synsättet ligger i att historien, eller samhällsutveckling följer ett bestämt mönster.

Modernismen är därmed vad man brukar kalla teleologisk i hög utsträckning. Det innebär att samhällsutvecklingen kan förklaras med ändamålsstyrda medel. I fallet med gentrifiering så kan man säga att "Lägenheter blir bostadsrätter för att området ska gentrifieras". 

Modernismens huvudteleologi ligger i en slags optimism. Där allting som sker, kan förklaras med att det sker för att samhället hela tiden rör sig framåt och uppåt. "Andra världskriget skedde därför att välfärdstaten skulle utvecklas" är en sådan teleologisk syn.

Förnuftet driver oss mot bättre tider dag för dag och leder oss mot historiens slut.

Detta gäller för alla platser alla samhällen. Därför går till exempel Haga, Möllevången, Södermalm och Kreuzberg exakt samma framtid till mötes. De är på olika steg, men alla klättrar på samma stege, åt samma håll.

Här i finns två intressanta problem med "Gentrifiering" som jag tycker förtjänas att tas upp.

1.

Now, som jag var inne på tidigare så missar man ofta att se det ensilda och unika med respektive "fall" när man talar så här om sociologiska saker.

Jaha, vi tar två klassiska exempel. Möllevången i Malmö och Haga i Göteborg.

Möllan och Haga, vad har de gemensamt. Arbetarkvarter, där bor nu inte bara arbetare inom verkstadsindustrin. Båda är s.k. "mellanrum", som man säger inom stadsplanering (byggnader som inte revs, under rivningsåren för att man helt enkelt inte hann eller hade råd eller liknande).

Vad har de INTE gemensamt då? Tusen saker. Möllan var länge ett semikriminellt område. Är det fortfarande till viss del. Haga ockuperades, precis som Södermalm av hippies under 70-talet, på Möllan drev man bordeller och svartklubbar långt in på 2000-talet. På Haga finns det tusen Shabby Chick-fik och lägenheter i mångmiljonklassen. På Möllan har folk inte råd att ombilda ens.

Ja det finns likheter. Men det finns alltid ännu fler skillnader. När det kommer till demografisk struktur, kapitalunderlag i staden i fråga, arbetstillfällen, arktektur, ursprunglig planering.

Det finns, återigen, delar som tyder på att Möllan kan utvecklas till ett Haga. Men det finns delar som pekar på motsatsen.

Ska vi då använda samma begrepp för att beskriva respektive händelseförlopp?
Detta, att peka på X och därmed förutsätta att Y finns och till sist kommer till slutsatsen Z, är ett av det mest svårförsvarbara intellektuella bitarna när man talar i termer om att områden gentrifieras.

2. Tillväxtteleologin.

Den här är betydligt enklare att förklara, helt enkelt för att den är så jävla korkad.

Det här med tillväxt är, som sagt, ett av modernismens mantra. Bättre och bättre dag för dag. Folk kommer få det bättre, allt kommer bli bättre ju längre tiden går.

Tillväxttanken är central inom våra två mest inflytelserika ideologier i samhället: Socialismen och Liberalismen. Utan tillväxt, ingen teleologi. Inget kommunistiskt/kapitalistiskt drömsamhälle.

Detta leder till ett slags gentrifieringbonanza. Där man räknar med att (tillexempel) Malmö kommer gentrifieras hela vägen till Sassnitz.

"Först Västra Sorgenfri, sen Möllevången, nu när PEAB bygger vid Folkets park. Sen Sofielund. Sen Seved. Sen bitar av Rosengård, vettu sen så kommer vi bygga lyxbostäder i Uxie. Det kommer gentrifieras överallt och det kommer AAAAAAALDRIG TA SLUT"

Det här kommer inte fungera. Det lovar jag.

Av den enkla anledningen att allt inte kan gentrifieras.

Överklassen behöver sin underklass. Nära. Åtminstone i anslutning till varandra i samma stad. Vem ska annars putsa kristallkronor och kamma mattfransar på Limhamn?

Förstår ni.

Jag är ju socialist. Jag tror på en viss typ av teleologi, men det här tänkandet är ett slags ultraperverterad tillväxtfetischism.

Problem med "Gentrifiering" nr 1: Relativiseringen

Jag förklarade gentrifiering i förra inlägget som att rika människor flyttar in där fattiga tidigare bodde.

Ofta säger man dock att ett område gentrifieras i relation till hur det var innan.

Konkret: Nu har rikare människor än de som bodde där innan flyttat dit. Därför är det en gentrifiering.

Så står det ju till exempel i Wikipedia.

NÄNÄNÄNÄNÄNÄ HÄ DU! JÄVELBERG

Det fungerar inte att resonera så.

Det är absolut en process värd att uppmärksammas. Det är absolut intressant att diskutera vad som händer med de "gamla" människorna och vad som gjorts för att få dit de "nya".

Men att kalla det gentrifiering innebär att det är att betrakta som en "herrskapsifiering" att personer som bara är lite mindre fattiga än de som bodde där innan flyttar dit.

Det innebär att ett område med skyhög arbetslöshet, som tidigare varit slum och som nu rustas upp och därmed lockar till sig människor med arbete kan sägas genomgå en gentrifiering.

En herrskapsifiering.

En utveckling som inte alls kan jämställas med en process likt den i Haga i Göteborg. Eller området kring Katarina i Stockholm.

"Jo, absolut", invänder någon, "gentrifieringen har bara inte gått lika långt i det område som du tänker på. Men det bör absolut ses som en gentrifiering."

Det finns två problem med ett sådant synsätt.

Problem ett:

För det första implicerar det att Haga, Södermalm och Gamla Väster har någon social gemenskap med de hyreshus i Herrgården som inte längre är slumförvaltade.

(Slumförvaltning innebär att riskkapitalbolag tar ut hyror för bostäder men utför så lite service som möjligt för de boende. Ett sätt att maxa inkomsterna.)

Det var ett extremt exempel. För att illustrera. Men samma sak gäller egentligen för delar av Möllevången (som i stor utsträckning slumförvaltas), och för nästan hela Seved.

Det är alltså bokstavligt en på gränsen till kriminellt dålig förvaltning av bostäder som man betecknar som "under gentrifiering".

"Men vad ska man kalla det då? Det är ju rika, vita smålänningar som bor på Seved och på Möllan! Det är klart att de delarna av Malmö är under samma process som liknande områden i Berlin, Köpenhamn, Sthlm och Göteborg"

Problem två:

Det är ett extremt modernistiskt synsätt att tro att allting är under SAMMA process. Grundförutsättningarna skiljer sig mellan olika städer och därmed skiljer sig utvecklingen åt. Återigen: att andelen smålänningar på Möllan och Seved är högre än för 30 år sen är säkerligen ett tecken på någonting. Men det är inte ett tecken på att samma sak ska hända här som hände i Stockholm, Göteborg.

(Jämför Christiania och Hafenstrasse med Haga och Mariatorget så kan man se tydliga tecken på det).

Argumenten för att gentrifiering inte kan användas på sociala förändringar i ett bostadsområde är alltså inte bara sociala, utan också vetenskapliga. Vi kan helt enkelt inte med säkerhet säga att utvecklingen är "likartad" när den inte är det.

Många städer i norra England kan vittna om "gentrifieringar" som blivit något annat. Fina, nybyggda dyra lägenheter och affärslokaler står tomma.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, bara för att politiker och byggherrar säger det.

Om Gentrifiering och urvattningen av en sociologisk begreppsapparat

För ett tag sen skrev jag här på bloggen om begreppet Hipster som ett begrepp som rör sig i gränslandet mellan å ena sidan en bestämd social grupp (alltså med en bestämd kulturell eller ekonomisk kapitalstyrka) och och ren och skär kulturell identitet.

I praktiken menar jag att när människor använder det, så är det egentligen ingen som på riktigt vet vad det är man talar om.

"Åh där går en hipster (man)" kan betyda:

"Där går en människa med skägg och glasögon med stora bågar."

Eller:

"Människan som går där bor i bostadsrätt, jobbar som grafiker, gillar musik av killar som heter Nick (Cave, Drake eller nåt ditåt)."

Svårighetern att veta exakt vad man menar gör att hipster är ett begrepp som man kan konversera med. Det är allt.

Det är inte vetenskapligt och det fyller ingen som helst analytisk funktion, utan är snarare i hög grad kontextberoende och bör ses som ett trevligt sätt att (lite nedsättande) beskriva någon annan.

Ett annat sådant ord är Gentrifiering. 

Det är en annan sociologisk term som har (välförtjänt) ännu mera vetenskaplig cred än vad Hipster har.

Men det är ytterligare en sådan vardagssociologisk rödvinsstinkande skit-term som betyder allt och ingenting, och som står i väldigt beroende av en tyst kontext för att det ska bli helt tydligt vad man egentligen menar.

En del av förklaringen till denna otydlighet ligger kanske i att det har med det lite diffusa begreppet klass att göra, men däri ligger inte hela sanningen.

Vi tar det från början:

Gentrifiering innebär den process där olika typer av omstruktureringar (renoveringar, nybyggnad, ombildningar eller bara hyreshöjnngar) av ett bostadsområde, som gör att människor som har höga inkomster flyttar dit, och tränger undan de som bodde där innan. På så vis blir området "Herrskapifierat" (Gentry=Herrskap/högborgerlig)

Bra så.

Ett exempel på ett gentiriferat område är Haga i Göteborg. Ett annat är Gamla Väster i Malmö. Ytterligare ett är Södermalm i Stockholm. SoHo i New York ett fjärde. Ni fattar grejen. Det brukade vara ett Si-område – nu är det ett Så-område.

Framgent kommer jag att förklara varför det här begreppet och hur det används är så dåligt.

Det kommer jag göra i separata inlägg.

Det blir ju bättre disponerat så.

Lund

Jag har haft väldigt svårt för Lund.

Men jag håller kanske på att ändra mig?

Det är ju ändå en fin stad. Med sitt vilsamma gytter, trånga gator bland många välbevarade jugendbyggnader, och med sina anor som vilar likt ett Bromanskt bakfylletöcken över torgen är det en svårslagen pärlemoknapp i den skånska linnekavajen.

Här bodde en gång Strindberg. Här festade Fritjof Nilsson Piraten. Här har revolutionsromantik, Sartre och traditioner blandats i en härligt vit, borgerlig, dünamisk salsa.

Det är omöjligt att hitta rätt i staden, men vad gör egentligen det? Det är som att vandra i en enda stor härlig lång studentkorridor med gemensamt kök, där var och varannan koketterar med sin radikalism, sina fantastiskt roliga radioprogram (där för övrigt Frej från Maskinen är gäst nästa vecka) och kanske något  studentmagasin för de bredare folklagren som handlar om utelivet och kulturutbudet i denna vidsträckta arkipelag av kreativitet, mångfald (nåja) och mustig humor.

Det är förvisso staden där en känner att man tränger sig på vart man än går. Men det gör inget för tänk så mycket Ekelöfsk eufori en kan få uppleva, som en i utkanten betraktande, under en odyssé i staden!

Och jag menar:
Kanske behöver du i alla fall, en gång i livet, få se hur kommande generationers makthavare inom akademin har haft det i sina liv, wie es eigentlich gewesen ist?

En rycker upp dörren när ett gäng ur Hallands nations styrelse sitter och planerar hur temat på nästa sittning ska kunna vara så rasistiskt och sexistiskt som möjligt utan att någon tradig jävel på Sydskånska bloggar om det på Nöjesguiden.

På något café (vi kan kalla det Aliman) kanske man hör hur några litt.vetare sitter och stoltserar med att de minsann har 'courage', då de ska ge sig på strapatsen att ta 171:an från Delfi till farliga Malmöområdet Seved för att finansiera den undre världen i grannstaden, och därtill svänga sina dreadlocks på någon svartklubb.

Någon annan ringer hem till Mamma i Alingsås och ber om pengar till första utgåvan av violinstämman i Kindertotenlieder som hen har hittat på något antikvariat.

Kanske kör en förbi LTH där några ingenjörsstudenter tävlar om att tafsa på någon kvinnlig kurskamrat för att få inspiration till sitt examensarbete.

Eller varför inte störa deras "fria teatergrupp" bestående av åtta arkitektstudenter när de repeterar sin humorsketch "Tomas och Bengt i Fittkuknangijala", som har premiär på Knävlingagillet på AF-borgen?

Kanske korsar Amanda Jensen Clemenstorget helt barfota tillsammans med någon kille som skulle kunna vara med i The Sounds?

Nä.

Jag vet inte.

Jag har fått nog av Lund.

Hursomhelst, det här är ju ändå en blogg och då måste jag berätta vad jag ska göra idag.

Jag måste själv till Lund och solka ned mig, då jag behöver lämna en bok på UB idag.

Men jag väljer att cykla dit från Malmö istället för att åka kollektivt.

Jag har nämligen upplevt allt det där en gång, och cyklar hellre snabbt igenom den där studentkorridoren än promenerar långsamt.

---------------------------------------

Det gick precis upp för mig att jag förhoppningsvis kommer arbeta en hel del i Lund i framtiden.

Jag kanske lär mig att älska staden då. Vem vet.

Midsommarafton 2013

....tillbringas på arbetet. Den här dagen och igår och halva morgondagen.

Det är ett hårt liv.

Det känns emellertid som en lätt storhelg att slippa.

Jag får intrycket av att det är många som undrar när de senast kände att midsommarfirandet var värt ölpengarna på systemet, liksom.

Det är kanske den högtid (i hård konkurrens med nyårsafton) som är hårdast drabbad av uppskruvade förväntningar, besvikelse och fester som ska likna en reklam för en blå äcklig folköl.

Det är på många sätt inte särskilt vemodigt att sitta på arbetet en dag som denna.

Men.

Jag är å andra sidan inte den som skruvar upp förväntningar, inte den som blir besviken på firande eller efterliknar folkölsreklamer.

Jag tycker ofta midsommarafton har potential att bli en rätt så mysig högtid. Det vill bara till att man inkluderar sig själv i sitt eget planerande.

Ofta är man nämligen rätt så utanför sitt eget firande av olika högtider. Man är så koncentrerad på att det ska bli bra, att man undrar om man verkligen har firat högtiden i fråga.

"Ja vi åt ju sill och var med de där vännerna och drack en och annan snaps. Men var vi med?"

Typ.

När jag nu inte firar alls, känns det som att man ser ganska tydligt framför sig vad det är man behöver när man firar årets längsta natt.

Sin tjej, några vänner och 9 stycken folköl ("Sir taste-a-lot", den här gången. Kanske blir annat nästa år. Tjejen är samma varje år.)

Jag hade dessutom velat äta Tofu på min drömmidsommarafton. För tofu är så jävla gott.

----------------------------

Glad midsommar.

--------------------------

Förresten:

Jag och min vän Tobak konstaterade häromdagen att allting som rubriceras som "Svensk soul" alltid låter exakt likadant.

Typ Oscar Linnros, Daniel Adams Ray o.s.v.

Samma sak för en annan musikkategori: jag hör (och ser) inte skillnad på olika brittiska tjejer i hatt som sjunger med tonen lite långt bak i halsen.

Typ som Regina Spektor. Fast hon ryssamerikan och har inte hatt.

"Breaks my hea ah ah ah ah ah ah art".

Ni fattar.


-----------------------------

Är Sir Taste-a-lot och Char-a-lot Perelli släkt?

Tjejer som tittar ner #2

Se förra inlägget i kategorin här.

Name the Pet namnger ett djur som hon har hittat på marken.

Det är inte ok att handla på Myrorna, men Humana går bra.

Ibland omnämns jag som något av en hipster.

Många gånger porträtteras begreppet "hipster" såhär:

1. Det är dåligt.

2. Den som talar om hipsters, ser aldrig sig själv som en del av den gruppen.

3. Det är människor ur urban utbildad medelklass som ofta avses med gruppbeteckningen.

4. Som handlar om att konsumera sig till en intellektualitet.

5. Alla är sig själva och individuella: de har skägg, glasögon och jobbar på Nöjesguiden.

Till detta vill jag tillägga lite snabbt att jag har lite svårt begreppet hipster av den anledningen.

Alltså:

Lite grand för att det betyder allt, men ingenting, och det används i sammanhang som gör (små, men ändå) anspråk på att vara teoretiska och vetenskapliga (hipstersammanhang?), men det är aldrig just det sammanhanget man själv befinner sig i.

Många gånger anklagas hipstern för att vara ytlig och konsumtionsinriktad, samtidigt som väldigt mycket handlar om att vara politiskt medveten, individuell och...genuin..och individuell. Samt genuin.

Nåväl.

Det jag vill koncentrera mig på är just den urbana, akademiska medelklassens fokus på sig själv som varumärke.

Man brukar tala om den här gruppen (som man brukar kalla hipsters) för "fria logotyper". Andra säger "den nya kreativa klassen". Jag säger medelklass. Jag ska återkomma till varför.

Hur som helst: Man ansvarar för att man kan stå för sitt "brand" (d.v.s. sig själv) inför sina likasinnade vänner. Det viktiga är då att man rör sig i sammanhang och konsumerar varor som man kan stå för till 100% procent.

Det här med att vara ett varumärke liknar lite grand en politikers verklighet faktiskt. Det gäller på något sätt att vara alltigenom felfri, eller åtminstone göra fel som alla andra i ens sammanhang gör.

Felfri, då i bemärkelsen att du kan svara upp till den intellektualitet och undergroundstämpel som du gör anspråk på.

Jag ska ta ett exempel:

För ett tag sedan så var det många i mitt urbana-medelklass-akademiska umgängeskrets som ville bojkotta Myrorna, eftersom de hade ertappats med att ha homofoba värderingar någonstans inom organisationen.

Dessa människor ville då istället handla på den andra stora second hand-afärren som då låg i centrala Malmö, Humana.

Humana blir då det "etiska" alternativet för den som vill kunna stå för det man konsumerar och befinner sig i till 100%. Samtidigt problematiserar man inte att Humana är en stiftelse som är känd för att ljuga om sin välgörenhetsinriktning och istället stoppar pengarna i egen ficka.

Men sammanhanget räknas ändå som "100%-något-jag-kan-stå-för-i-alla-väder".

Ungefär som politikern Omar Mustafa-affären alltså, där Omar Mustafa inte kunde röra sig i ett sammanhang där delar av sammanhanget är antisemitiska, för då blir han själv antisemit.

----------------------------------------------

Jaha,tänker ni, vad är det nya med det då? Att man vill vara den man är och stå för det till 100%?

Tja, det nya är på något sätt en perveterad indvidualisering. En livsstil som gör att man inte kan vara någonstans utanför de sammanhang som delar exakt de värderingar du själv har.

Ett problem i mitt eget liv och mitt eget umgänge är att det är EXTREMT homogent. Det är klasshomogent, kulturhomogent, och åsiktshomogent.

På samma gång en icke-individualisering alltså. Enligt devisen du får inte uppgå i något kollektiv för då kommer vi att se dig som en del ett kollektiv och då är du inte individuell.

Och därmed inte en av oss..

Även om vi rör oss i en kollektiv miljö, så räknas det inte som kollektiv – vi är självständiga fria individer och vi står för allt vi konsumerar och befinner oss i till 100%.

Ibland, när det uppdagas för min omgivning att jag är medlem i Socialdemokraterna, Svenska kyrkan och älskar Malmö FF, kan man möta en sådan reaktion.

"Du väljer att uppgå i ett kollektiv som inte är "de fria individernas kollektiv".

Underförstått:

"Så du är för vinster i välfärden, du hatar bögar och har en fientlig/grabbig attityd gentemot kvinnor?"

Nej inte nödvändigtvis. Så kunde det ju ha varit. Men det är inte så.

För jag ÄR en del av de kollektiven. Jag deltar där, jag påverkar. Men jag ÄR inte kollektiven.

Den här synen på kollektiv är alltså inte genomgående för alla grupper i samhället, utan väldigt typisk för den obundna, fria medelklassen.

Den ser inte likadan ut bland traditionella folkrörelseivrare, såsom idrottsföreningar, kyrkbesökare, eller för den delen partimedlemmar.

Jag vill komma tillbaka till Omar Mustafa igen för att knyta ihop det här något.

Den franske sociologen Pierre Bordieu talar om att den starkaste kulturen i ett samhälle är den som lyckas etablera sig som en "icke-kultur", som en omarkerad markör. Som fria individer.

Edward Said påpekar också att man väldigt ofta pekar på arabers underlägsenhet i termer av att de är en grupp, ett ofritt kollektiv – medan vi vita är inte är ett kollektiv utan består av en samling fria demokratiska individer.

Därför är begrepp som "den kreativa klassen" eller "de fria logotyperna" i sig reproducerande för en sådan syn på individualitet. Det är begrepp som inte alls blottlägger de maktstrukturer som ligger bakom den "frihet" som man som vit medelklass säger sig vilja ha.

Mediebevakningen av Omar Mustafa-affären är kanske inte rasistisk gentemot Omar Mustafa (i bemärkelsen "Mustafa är blatte – därför är han antisemit, eller kanske? Det är hur som helst inte min poäng) utan mer att att medierna och kritikerna positionerar sig själv gentemot Omar Mustafa i termer av en sådan vit "individualistkultur".

"Man kan inte umgås med antisemiter, för då blir du själv antisemit", måste alltså betraktas som ett uttryck för värderingar som råder inom en grupp där individualismen är nära knuten till de värderingar du säger dig ha, och ditt handlingsutrymme är dessutom begränsat av dessa värderingar.

Att vara demokrat och handla på ett ställe som är delvis homofobt är alltså att jämföra med att vara feminist och gå på bordell. Däremot gäller inte reglerna när man plötsligt väljer att handla på Humana.

Dessa värderingar och dess handlingsutrymme styrs alltså av majoritetskulturen, i former av tysta överenskommelser av typen "det är inte ok att handla på Myrorna, men Humana går bra"

Jag har sommarlov nu!

Jävla gytt!

Men jag kan inte riktigt finna mig i att ledighet medför bristande förmåga att sova på nätterna.

Hur fan kan man vara dålig på att sova? Den talangen föds man ju med.

När man har sommarlov och ligger lite sömnlös kan man roa sig med att utreda saker som man längtar efter att utreda lite närmre.

Som frågan om vad som ska hända med Göteborg i framtiden.

Göteborg spås avfolkas enligt någon forskargrupp från Öresundsregionen.

Stockholm ska tydligen fortsätta växa som fan och ingen kommer vilja bo Götet mer.

Det är kanske en drastisk analys att göra men låter samtidigt som en rimlig slutsats med tanke på hur staden ställer sig till det påtagligt viktigaste och mest efterblivna i staden:

Infrastruktur och kollektivtrafik.

"Nej nej nej. Inte om vi måste sluta köra bil inne i stan."

Å andra sidan.

Stenungssund ligger 5 mil från Göteborg.

I Stenungsund bor det människor (fan tro't) som ordvitsar, prenumererar på Göteborgs-Posten och har skolpendlat till gymnasieskolor i Göteborg (det räcker att vilja gå musikgymnasium så måste man åka från Stenungsund till Hvitfeldtska).

De säger sig känna sig som göteborgare.

Dit tar det en hel jävla timme att åka med tåg (ibland 40 minuter ibland 57 minuter).

Det kostar 90 spänn enkel resa.

Fem mil.

Fem mil.

Men en restid som är längre än den mellan Malmö och Hässleholm, ett pris som är högre och ett avstånd som är kortare så upplever sig ändå människor vara en del av den Göteborgska kulturidentiteten.

Samma förhållande råder inte riktigt mellan Malmö och Hässleholm, kan jag säga.

Vi läste inte Malmös tidningar, vi lämnade aldrig nyckelen i cykelen vid triangelen och vi gick framför allt inte i skola i Malmö.

Hur som helst.

Det kanske till viss del bidrar till oviljan att knyta ihop regionen. Man behöver inte bo där för att bo där.

Det var en tes.

En annan kan vara att det är så enkelt att köra bil mellan städerna så tåg känns bara tramsigt.

Men min slutsats är så här:

Måste man inte bo i Göteborg, för att bo i Göteborg, så är det väl klart att staden kommer tappa folk.

Samtidigt så innebär det en enorm potential eftersom väldigt många kan bo i Göteborg även om man inte gör det.

Min uträkning visar att Göteborg kommer ha 18 miljoner invånare år 2045.

----------------------------------------

Min dag kommer bestå i att städa, fika med Sebastian i solen, träna samt möjligen utreda något mer.

Carina Hägg måste avgå.

Tidningen Expo skriver om Carina Hägg och hennes skämt till utfall mot Islam (som är en religion människor bekänner sig till, inte en falang inom Hells Angels, bara så ni vet).

Carina Hägg är Socialdemokrat.

Hon har skrivit en artikel på Newsmill som handlar om att hon vill misstänkliggöra och svartlista olika organisationer med muslimska medlemmar eller på olika sätt knutna till Islam.

Lite snabbt kan en sammanfatta artikeln som att Carina Hägg kallar allt som hon känner är muslimskt för odemokratiskt och islamistisk. Ett exempel på det är Fredsagenterna och Ibn Rushd som båda två har arbetat länge mot intolerans bland muslimer och gentemot muslimer.

Bland många människor i Sverige så är religiösa studieförbund en extremt pelare som demokratin vilar på.

Carina Hägg visar tecken på att vara en politisk opportunist. Som sådan slänger hon sig med felaktigheter och passar på (precis som Mona Sahlin gjorde i Omar Mustafa-affären) att slarva lite med (läs: skita i) faktakollen och slänga in lite av sina egna fördomar om araber och muslimer.

Det mest klassiska främlingsfientliga diskurstangeringen är att Carina Hägg – håll i er nu – jämför Islam med nynazism. Ungefär som SD brukar göra.

Ja. Hon är socialdemokrat.

Ja. Hon verkar ha tappat det fullständigt.

Carina Hägg måste avgå.

--------------------------------------------

Ett av de mer allvarliga problemen som Carina Hägg pekar på är att Unga Troende Muslimer har like:at en muslimsk antisemit på Facebook.

Ett annat är hur många muslimska, kristna, buddhistiska och ateistiska motståndare till Israels olagliga ockupation av Palestina hemfaller till att bjuda in till samtal med antisemiter.

Ett tredje problem är att de två föregående problemen verkar vara tillräckliga komponenter för att benämna samtliga muslimska freds-och demokratiprojekt för "islamistiska".

Carina Hägg måste avgå.

(ja jag vet att det är krångligt att avgå när man är riksdagsledamot. Men SD har ju gjort av med sina rasister?)

Jimmie Åkesson och one-trick-pony

Jimmie Åkesson utnyttjade sin 'rättighet' att i Sveriges största Tv-kanal debattera "Husbykravallerna" mot integrationsminister Erik Ullenhag.

Först vill jag bara konstatera: efter straffmissen mot Örebro förra året och sexdomen så har Miiko Albornoz varit ohotad på platsen "Sveriges i särklass sämsta".

Det är han fortfarande, men Erik Ullenhag ligger på en hedervärd andraplats.

Varför det då?

Jo, för det första, han har ett jobb som inte behövs. Han är integrationsminister. Känn på det ordet. Integrationsminister.

Han ansvarar för frågor som rör integrationen i Sverige.

När en dansk Limhamnsbo är arbetslös eller en engelsk ingenjör slår sin fru ute vid Slottstaden, så ska Erik Ullenhag vara där och lösa problemen med människorna som inte lyckats komma in i det svenska samhället.

Eller? Njae. Inte riktigt. I just de exemplen jag nyss nämnde så kommer arbetsmarknadsministern och justitieministern och svarar på frågor när media vill ha politikernas syn på saken.

Däremot om det hade gällt mörkhyade som blivit skjutna av en galen vit rasist, eller om det brinner bilar i en förort till Stockholm.

DÅ.

DÅ är Erik Ullenhag där och svarar på frågor och löser problemen med blattar...förlåt integrationen.

KONTENTA:
Varje gång han utför sina arbetsuppgifter (utan att för den skull missköta dem) så gör han en enorm skada på samhället.

För det andra.

När Jimmie Åkesson behöver en megafon för sin politik och sin martyrroll, så är Erik Ullenhag där.

Ta till exempel dagens debatt i SVT-morgon.

Jimmie Åkesson vill hänga upp Husbykravallerna på "invandringspolitiken". Det är fel.

Men det är ett inte särskilt kontroversiellt uttalande i svenskarnas öron (i jämförelse med vad hans partikamrater har yttrat på sistone, så är ett yttrande av typen "vi kan inte samla alla på samma ställe" att betrakta som tämligen okontroversiellt).

Erik Ullenhag hugger direkt på betet.

"Du skyller alltid allt på invandrarna".

"Det gör jag inte alls", säger Jimmie.

Och.

Jimmie.

Har.

Rätt.

Idag sa inte Jimmie något alls om invandrare. Han sa att det var regeringens invandringspolitik som var problemet.

En distinktion utan betydelse för en annan, möjligen.

Men för väljarkåren och den mediala bilden av SD, så är det faktum att Erik Ullenhag ALLTID ställer upp och undantagslöst ALLTID hamnar där Jimmie vill ha honom en viktig orsak till SD:s framgångar i opinionen.

Det bestickande i sammanhanget är att Jimmie är en one-trick-pony. Han gör samma dribbling om och om igen, och där står Erik Ullenhag som Sveriges (näst) sämsta ytterback och köper korv.

Hur påverkas Stockholm?

Imorse ställde Elin den träffsäkra fråga som vi alla undrar över i dagar som dessa:

"Hur påverkas bilden Stockholm av upploppen som pågår där just nu?"

Vi känner ju alla till att Stockholm är lite som "Sveriges Chicago"; bara en sån sak som att den pittoreska och dynamiska Malmöstadsdelen Rosengård hade varit den näst lugnaste stadsdelen i Stockholm om den hade legat i detta inferno av brott och stenkastning.

Nä bevare mig väl.

Ungdomar från hela Sverige verkar vilja flytta till detta "Svealands Berlin" där droger och diskotek är lika vanligt förekommande som sand i öknen. Södermalm är ju nästan som en liten Smålandskoloni bland alla dessa oroliga områdena.

Såklart är det ju trevligt att Stockholm representerar en sådan kontinental bild av Sverige (om än på fel sätt – det går ju inte att få tag på en stadig finlemmad baba ganoush, men billig och skattefri falafel har de gott om), men samtidigt måste man ställa sig frågan:

Hur mycket poliser tål Stockholm?

Det är klart att man i pressade situationer säger saker som man inte menar, det är förståeligt att man kanske yttrar ett annat n-ord och apjävel när man är lite traumatiserad och stingslig framåt småtimmarna.

Poliserna kommer ju från en sådan orolig miljö, menar jag, och då måste vi ju ta hand om de som examineras ut i Sverige på ett bra sätt. Se till att de kommer ut på arbetsmarknaden, trots att de är underutbildade, måste ju ses som prioritet numero uno.

Att kårandan är de viktigaste är ju inte så konstigt för en yrkesgrupp som har monopol på våld. Att hudfärg och kön verkar vara det näst viktigaste är inte heller så konstigt – de kommer ju från en verklighet som skiljer sig markant ifrån våran. Detta gäller ju för allihop.

Polisminister Beatrice Ask brukar åka runt och ta tag i problem som polisen är inblandade i. Till exempel var hon på plats när två poliser mördades i Östergötland för femton år sedan, och såg till så att polisen kände sig trygg. När poliserna blev som mest oroliga för att de kände sig hotade så slutade Beatrice att lyssna, reste sig upp och sa:

Hallå! Hallå! Nu tycker ju vi gemensamt i denna sal sjunger
"Du borde köpa dig en tyrolerhatt,
bara därför att sparka ner en svart"

Det är regeringen väldigt bra på. Att se till så att fokus hamnar på rätt saker; identifiera problemet, utreda den bästa lösningen och sedan skrider man till verket bara.

Lite som att Erik Ullenhag kom till Malmö när invandrarna här inte lyckades förmedla sin snällhet tydligt nog till Peter Mangs. Då var Erik där. Och stöttade. Svarade på frågor. Kanske sjöng en sång.

Nu tycker jag att det är dags att Beatrice tar tag i polisproblemen i Stockholm så att det känns som att man kommer till Sveriges huvudstad när man åker dit och inte något land där det bara finns poliser som till exempel Egypten eller Syrien.

Kanske måste invandrarna markera sin snällhet tydligare gentemot polisen, så att polisen förstår att vår befolkning vill dem väl. Kalla mig inte antipolisist nu, jag har själv poliser i släkten (på långt håll, men ändå) – men polisen kanske måste anstränga sig för att förstå att svartingar är snälla.

Man kan dra in all jävla service i 12000 människors närområde utan att det märks.

Men jag förstår samtidigt, när ett femtiotal reagerar genom att ifrågasätta samhällets legitima våldsmonopol, då åker batongen fram.

Allt har ju sina konsekvenser.

Vad ska våra skattepengar gå till?

Eller ännu bättre; Vad ska våra skattepengar inte gå till?

Jag noterar att Sydnytt prioriterar nyhetsvärdet i att polisens nota för ESC blir oväntat hög.

Detta i samband med debatten om att idrottsföreningar ska betala för polisbevakningen vid sina matcher. Media rapporterar "Så mycket kostade polisbevakningen för hatmötet".

Samma sak gäller för Sweden Rock, Hultsfred och så vidare.

Jaha? Varför är det intressant då? Hur mycket polisen kostar skattebetalarna?

"Det är vansinne", hör man Svensson.

"Våra skattepengar ska inte gå till sånt!"

'Sånt' som i att hålla lag och ordning?

"Jo, men inte sådant som bara kommer de till del som går på fotboll/Sweden Rock/Hultsfred"

Men staten betalar ju miljarder för att sänka restaurangmomsen, det kommer ju bara restaurangföretagarna till del?

Staten betalar hundratals miljarder för att bygga motorvägar som DU aldrig kommer att köra på.

Staten betalar miljarder för vapen som du aldrig kommer skjuta med. Eller bli skjuten av.

Staten betalar hundratals miljoner i löner för jobb som DU aldrig kommer utföra.

Staten betalar miljarder för att bota sjukdomar som DU aldrig kommer att få.

Staten  betalar miljarder för att erbjuda ett värdigt liv (nåja) för människor i situationer som du aldrig kommer hamna i.

Staten betalar skattereduktioner för städerskor som du och och BARA DU OCH SÅNA SOM DIG har råd att använda.

Staten betalar för skolor du aldrig kommer gå i. Dina barn kommer heller aldrig gå där.

Staten betalar för tillgänglighet på språk som du inte pratar.

Alla statens pengar kommer inte komma dig till dels. Man kan argumentera för att det är fel att staten gör vissa saker. Man kan argumentera för att staten inte borde betalar för ordning på fotbollsmatcher eller riksdagslöner för folk som jobbat där för längesedan.

Absolut.

Men argumentet kan inte vara att det inte kommer alla till dels. Det ska nämligen skattepengar inte göra.

Du ger något och får något annat tillbaka. Vissa ger mer, vissa mindre.

Ger du mer än de flesta? Då är det antagligen ett tecken på att du inte har så mycket att klaga på.

30 Rock

Nu har vi plöjt sju säsonger av 30 Rock. Serien är över. Ett abrupt och lite ogenomtänkt och märkligt slut på den serigen.

Och?

Det känns tomt. Väldigt tomt.

Det är kanske det bästa NBC har gjort sedan Seinfeld. Det är så jävla smart, nyskapande och metahumoristisk.

För vår egen del har serien stått för beständighet i en tid som lider lite brist på kontroll.

På var sitt håll har vi haft egna stressmoment i vardagen. Och vi har mötts i – 30 Rock.

Vi skulle lika gärna kunna ha glidit isär, men istället har vi skrattat tillsammans och plöjt avsnitt och suttit ner mittendelen på soffan. Den liknar en hästsko nu – på grund av 30 Rock.

Stressigt och världen har varit svårhanterlig.

Inte minst på grund av att vi ska gifta oss i sommar; svensexor och möhippor och inköpslistor och hur-ska-vi-lösa-det och våren i allmänhet – som ju alltid är ett jävla stressmoment av någon anledning.

Den varma mattan som vi ställde oss på för att flyga ovanför allt på – den har sett sin sista säsong.

Och det känns tomt. Väldigt tomt.

Jag sätter mitt hopp till Arrested Development nu.

Hoppas att också Elin kommer gilla den.

------------------------------------

Nåt helt annat:

Hur har det blivit så att Star Wars är det "rätta sättet" att vara nörd på. Är man nörd fortfarande, om man är det på ett coolt sätt?

------------------------------------

Bloggar på jobbet

HAHA!

Stickin it to the man!

-----------------------

Helvete vad jag skiter i käppakrigs-vm.

Jag har badat i badtunna och druckit whisky istället.

Nu börjar allvaret den här veckan och jag är förkyld.

(Allvar som i att min examinatori från högskolan ska inspektera min lärarroll. Helvete.)

-------------------------

Jävla MFF. Jag gillar Tiki och Helander. Det är just nu de enda spelarna som jag tycker om i vårt lag.

Ibland blir jag så sur när det går dåligt att jag blir skadeglad å deras vägnar för att de är såna töntar som viker ner sig och twittrar om hur det går för Milan.

Att se på roliga saker med fästmö

Jag har inte många tips till hur andra människor bör leva med sin partner.

Men ett har jag: kolla på roliga TV-serier tillsammans.

Det är egentligen ganska logiskt: skratt skapar sammanhållning och tillhörighet. Vi mot Dom. Dö, alla.

------------------------------------

Idag undervisade jag om just Vi mot Dom. Hur man har skapat det gentemot araber under 150 år.

Jag lär mig.

Imorgon ska HiB få analysera Engelbrektskrönikan ur ett materialistiskt perspektiv.

Hade ni klarat det?

------------------------------------

Blandade känslor inför pissrövarna i himmelsblått just nu. Generellt sätt är de bra på den viktigaste av sina arbetsuppgifter – spela fotboll.

Men de är några jävla svin.

De positiva som kommit ur detta är att vi alla i och kring MFF måste förhålla oss till jämlikhetens divergenta värden.

Andra kan säga att de är mot rasism, men aldrig tillämpa det i några specifika situationer. Alla är bara överens om att rasism är dåligt.

Vi måste diskutera en enskild fråga: är det ok med sexism när det yttrar sig till hets till sex med minderåriga? Är det ok med tårtor med sexistiska budskap?

Sådana frågeställningar kanske besvaras med "ja" i sjuttio fall av hundra. Men jag är övertygade om att diskussionen flyttar makten till jämlikhetens fördel.

På sikt.

Men det vill till att gubbjävlarna flyttar på sig och gör allvar med sitt värdegrundsarbete.

Äldre

och deras totala brist på öga för strukturer.

Deras totala brist på insikt om vad som EGENTLIGEN är framsteg och regression.

Deras naiva syn på liberalism.

Deras företrädare som Stina Dabrowski och Janne Josefsson. Stina Dabrowski står verkligen helt clueless i gårdagens Agenda i SVT. Hon förstår verkligen ingenting.

Hon är inte uppdaterad på de utmaningar som yttrandefriheten står inför under 2000-talet, utan stampar mer i en tradition som hade varit relevant för hundra år sedan. Då var demokratins största hot att bli inskränkt med hjälp av vapen, då var demokrati att yttra sig och att rösta. Då har det ett egenvärde att säga vad fan som helst.

Men stannar man där riskerar man att glömma att demokratin hotas också normernas och ekonomins inskränkande kraft.

Frågeställningar som "Är killar bättre än tjejer" och "Är en medlem av negerrasen lämplig som ledare för USA" är helt i DEMOKRATISK ordning, enligt henne.

Men det är alltså yttranden som är repressiva krafter i sig själva, en repression som måste bemötas och försvaras på samma sätt som vi försvarar andra delar av demokratin (vår grundlag exempelvis)

"Folk ska inte behöva vara rädda för att yttra sig", säger hon.

För egen del så anser jag faktiskt att åsikterna nog kan få yttras, men att de är olämpliga och framför allt odemokratiska. Därför ska man inte ge dem en megafon.

Inte för att de inte förtjänar det, utan för att det inte ÄR demkrati.

Till sist:

Fuck you, Stina och Testosteron-Janne, fuck you very very much.

Dagens låttips.

Det är ju ändå fredag.

Tjejer som tittar ner

Jag tycker att vi har en del att lära av arbetarrörelsen. Ta facket tillexempel. Det handlar om solidaritet. 

Människor som kommer hit och jobbar för slavlöner möts av solidaritet. 

Att de arbetar billigt är såklart destruktivt för arbetarnas position i förhållande till kapitalet. Men det är inte arbetarnas fel, det är kapitalet.

Men är man strejkbrytare är fan gränsen passerad. Då blir man kallad svartfot och får halva huvudet avsprängt när man ligger och sover (åtminstone i Malmö).

Rent teoretiskt är strejkbryteriet kapitalets bländverk, men arbetare ska fan hålla ihop och inte överge varandra i kampen. 

På samma sätt kan jag känna att kvinnans underordning gentemot mannen är patriarketets fel och inte enskilda kvinnor. Men någonstans går fan gränsen.

Att titta in i kameran är väl inte för mycket begärt för att åtminstone temporärt råda bot på sin egen undergivenhet.

Här är några sköna exempel, och man kan inte låta bli att undra: vad i helvete tittar ni på?

Melissa letar efter svamp.

Loreen ska hoppa från femman!

Miss Li som blind. Letar efter lins.

Mitt Romney försöker se gullig och näpen ut.

Tantjävel

Idag vägrade en tant väja för mig med sin cykel på gångbanan.

Jag hatar tanter.

Det är ännu mer irriterade i stunder då jag tänker på hur många människor som älskar tanter.

De kallar sig själva för "tanter" trots att de är 23.

Tanter är sådana som kallar dig för tjock och kommer undan med det. Vad är det som är så jävla eftersträvansvärt?

Att inte vara ett sexobjekt längre? Det kan jag förstå.

Att vara osympatisk? Men bli punkare då, börja med aktieplacera, rösta på fp, vad som helst men sväng för helvete när du möter en fotgängare på gångbanan.

---------------------------

Vinner du racet?

Risa hen-debatten. Det ville Blondinbella göra. För att hon inte kunde se skillnad på pojkar och flickor när de kom rullande barnvagnen. Som om det nu vore det viktigaste.

Bemötandet som det där  inlägget har fått har mest varit av karaktären som i det här inlägget.

Vill ni inte läsa replikerna själva, så kan jag sammanfatta: "Lilla korkade gumman Blondinbella af Stureplansnuffisnuff, du har inte fattat någonting för du har inte öppnat en endaste bok om genus och då förståååååår jag att du vill se skillnad på könen" *hundögon*.

Eller lite tydligare: Över medelklassmänniskor tävlar om att vara mest desavouerande gentemot varandra i gammal hederlig manlig (!) klappa-på-huvudet-stil.

Det spelar ingen roll att den ena är "feminist" och den andra råkar vara Blondinbella. Det är inte en fråga om rättvisepatos som "hornsgatanvänstern" argumenterar för sin genusfråga. Det är en fråga om makt.

Hör och häpna! Det är ganska enkelt:

Att förklara någon annans åsikter som ett resultat av dumhet är ju inte överbryggande av sociala klyftor (om det nu är det som är problemet), det vet alla som har varit på släktmiddag.

Det kan fungera som olja på vågorna när man är förbannad på sin pappa/mormor/farbror/moster för att de har en lite snäv människosyn, men det gynnar inte dem.

Det gynnar framför allt inte debatten och det gynnar absolut inte det som är poängen med debatten: rättvisa förutsättningar mellan män och kvinnor.

------------------------------------------

Blondinbella har fel i sak. Jag tycker det. Hennes argumentation står i vägen för ett tänkande som kan bryta de normer som skapar ojämlikhet mellan könen. Ett sådant tänkande har skördat många triumfer under 1900-talet. Rösträtt. Arbete. Delat hushållsansvar. Sexuell frigörelse.

Men det som borgerlighetens feminism handlar om, det mynnar ofta – inte minst i replikerna till Blondinbella – ut i en tävling. En tävling om vem som är mest upplyst. Det är ett fält som har sett många slag under de senaste århundradena. På båda sidor står borgerligheten, och kampen har pågått sedan just upplysningens 1700-tal. Viljan att stå längst fram vid civilisationens förtrupper är lika gammal som borgerligheten själv.

Jag vill peka på den här debatten som ett exempel på hur kampen för rättvisa inte är en kamp för rättvisa för alla. Det är en kamp för att visa sig själv upplyst.

Det är en kamp för att kunna använda sin "maktanalys" på samma sätt som Paris Hilton använder sin Chihuahua. Det är det som "hanapee" ägnar sig åt när hon klappar Blondinbella på huvudet och "förstår" henne.

Det är det som man ägnar sig åt när det är viktigare att säga "hen" än att ta relationellt ansvar. Det är den tävlingen man deltar i när det är viktigare att klä sina barn i basrandigt än att dela föräldraförsäkringen.

För kvinnorna som missgynnas av könsmaktsordningens orättvisor handlar allt till syvende och sidst om ekonomiska, fysiska, psykiska och arbetsmässiga frågor.

Inte bara kulturella.

Människor födda på 60-talet...

...bör tänka en gång till före de börjar debatterar strukturer.

Jasenko Selimovic skrev en fin text. En trevlig litterär genre, med lite för många förminskande "min vän" i. Men ändå. Han skrev en mysig text om hur Sverige också är ett bra land för invandrare.

Han uppvisade också en enorm okunksap om vad Jonas Hassen Khemiri egentligen ville ha sagt. Vilken diskussion han egentligen ville ha.

Och nej, det är inte "skönt" att vi äntligen har en debatt kring de här frågorna. Inte på det här sättet, för vi står och stampar på samma ställe som vi har stått och stampat på i 25 år.

Att slå hål på den sociologiska diskursen om sociala, rasistiska och sexistiska strukturer har länge varit en av liberalismens legio. Det räcker med lagstiftning. "Alla får ergo; alla kan".

Det är också därför liberalismen är en ideologi som främst är applicerbar för en välbemedlad medelklass. Har alla samma förutsättningar.

Om någon då ber en liberal förklara varför män tjänar mer än kvinnor, eller varför människor upplever sig ha ett "halvt medborgarskap" bara för att de inte har en vit hy, så svarar liberalen med anekdotisk bevisföring. Alltid i samma stil:

"Jag har minsann en kvinna på mitt jobb och hon tjänar bättre än jag, alltså finns ingen strukturell diskriminering av kvinnor."

"Ingvar Kamprads farmor var invandrad från Sudettjeckien, ergo: ingen strukturell diskriminering av invandrare."

Folkpartister vet inte skillnaden mellan normerande och beskrivande.
Lagboken är normerande. Hur verkligheten "helst" ser ut. Inte hur verkligheten egentligen ser ut.

----------------------------------------

En annan sextiotalist som bör hålla käften är Jonas Gardell. Apropå sexismen gentemot Danny Saucedo så menar han att han får tåla skämt om att bli tagen bakifrån på grund av hur han klädde sig.

"Ingen har reagerat på skämtet att "Jonas tar mark i Gazaremsan"(verkligen ingen???), därför får jag säga vad jag vill."

Sedan 'skämtade' han om trettio år yngre Anton Hyséns sexiga kropp. Jag är inte moralist, men någon slags jävla maktanalys kan du väl ha, Jonas?

"Fuck you if you can't take a joke", sa han då.

Moget, Jonas. Nu har du fått tala i trettio år. Släpp fram någon annan nu.

Förlåt, Denise!

Jag vet att jag har talat illa om Denise Rudberg förut.

Jag hade rätt då. Jag tar inte tillbaka det.

Men idag var hon klok när hon uttalade sig om Jan Josef.

Hon är vad man skulle kunna säga dum, fast smart.

I motsats till Carolina Gynning som är smart, fast dum.

Mer om mina känslor om den sistnämnda har Åsa Linderborg skrivit här.

Janne Josefsson på demokratisk odyssé genom Sverige.

Ja, Janne Josefsson har det jobbigt just nu. Han lider något fruktansvärt av ett hårt slag av helt-jävla-dum-i-huvudet-sjukan.

För ett tag sen började jag ana symtomen då jag skrev det här inlägget.

Nu är han aktuell för att han kallade Maria Sveland överexponerad (hon är kvinna (NAJ!) och är väldigt ofta det enda läsvärda i en tidning som DN där allt annat är annonser och...typ...Johan Esk) och för fascist (ja, hon gillar SCUM-manifestet och Janne hänvisar också till dokumentären Könskriget – ni vet, den som blev fälld i granskningsnämnden för partiskhet).

Dessutom sa han att Maria Sveland är feg, eftersom hon tycker att man bör våga vägra ta debatter. Som om det är en demokratisk rättighet att ringa Maria Sveland och debattera frågan "Får jag knulla dig med ett baseball-trä?"

Eller varför inte frågan "Har vi för många HIV-smittade negrer i Sverige, bör vi kanske reglera invandringen?"

De frågorna är ju sannerligen relevanta för samhällsutvecklingen. De är verkligen värda att diskutera, Janne. Tar du alla själv?

Dessutom är Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige en fascistorganisation, enligt Janne Josefsson.

Det är så typiskt Mussolinisar och svartskjortor nämligen att ta hand om misshandlade kvinnor och tjejer som blivit våldtäktshotade på nätet.

Frågan är om Janne själv är beredd att ta den här debatten. Eller, känns det kanske lite tråkigt med rubriken "Är Janne ett överklassvin som är helt sjuk i huvudet?"?

Tycker att det är min demokratiska rättighet att Janne deltar ändå.

(Jag har inte kommentarsfält här, men Janne kan skicka sitt svar till pjatorst@gmail.com)

Det står i expressen...

...att Håkan Hellström har en bakgrund som trummis i Broder Daniel.

Hur mycket måste Håkan Hellström göra för att Håkan Hellström ska ha en bakgrund som....Håkan Hellström?

------------------------------

Jag fattar inte att Margit Silberstein arbetar som politisk kommentator på SVT. Hon är så ogenerat politiskt färgad och ger ett sådant inkompetent uttryck.

Det är inte i klass med Tommy Engstrand, men ändå.

------------------------------

Miljöpartiet ville påverka i flyktingfrågan. Fick REVA. Känns det bra?

Retar mig som fan på dem nu. De vill odla imagen av att vara flyktingvänliga men är i själva verket förrädarna bakom den flyktingpolitik som råder nu.

Miljöpartiet är nya Folkpartiet.

"Visst ska de integreras i Sverige, men inte fan på mina barns dagis" *blink-bakom-media-glasögon*

---------------------------------

Nu är inte Margit Silberstein en konstigare rekrytering än Håkan Juholt. Men är det meningsfullt att hugga ner träd, göra papper och trycka en bok som konstaterar att det var – och hör och häpna nu – POLITISKA ÅSIKTER (huh?) som avgjorde valet av Håkan Juholt som partiledare?

----------------------------------

MP - en rättvis politik men som inte hotar den bostadsrätt på Mariaberget som onkel Gottfrid har lovat att köpa till dig.

MP - Pappas aktieportfölj förblir ohotad.

MP – Plugga "hur skratta åt människor som beställer Hawaii-pizza utan att förväxlas för en stekare?" 7,5 hp.

Heja Bajen!

----------------------------------

Det här inlägget kanske var lite elakt. Möjligen det mest kulturkonservativa jag kommer att yttra. Men så sitter jag också och jämför mig själv med den här artikeln.

Ta inte det här på fel sätt nu. Jag gillar Göteborg. Simeon bor i Göteborg. 

Men jag sitter och läser artikeln från Spionen och föreställer mig artikelförfattarens höger-göteborgska och jag slås av svallvågor av förståelse. Kanske en viss förståelse för alla de människor som säger att de hatar Göteborg (aldrig riktigt fattat den aversionen faktiskt).

Men ännu mer och framför allt för alla som hatar Sverige.

Verkligen.

"Saker som också tjejer utan hår under armarna gillar".

Det är ju också ett debattklimat.

Också ett tempo

Tog slut i torsdags jag orkar inte mer högst fem knop i medvind.

Jävlar vad det blåser motvind. Vad är det som har hänt? Är det ljuset? Vinden? Värmen eller kylan?

Elinors debut på La Couronne i torsdags gjorde mig i alla fall stolt.

Och Anders och Måns på slagt igår var fan top class.

Nu ska jag dricka en kopp kaffe till och hoppas att jag bryter mig loss ur den här Lützendimmiga tillvaron.

Fan va trött jag är.

Bonnie, Johansson och Tuula

Åren under 1930-talets första hälft befinner sig samhället i något slags paniskt stiltje. Den ekonomiska krisen bidrog inte minst till känslan av att samhället var ohållbart, ingenting händer, något måste göras. Kapitalismen genomgick sin största förtroendekris hittills, och fattigdomen var utbredd.

Det är här som vårt svenska välfärdsbygge tar sin början. Det är också under den här tiden som idéerna om att mörda 10 miljoner människor i Tyskland börjar gro.

Något drastiskt måste göras. För världen stod på något sätt märkligt stilla, på samma gång som den utvecklades väldigt snabbt. En företeelse som präglade den här tiden var att brottslingar blev – populära! I USA är den här perioden känd som "Public Enemy-eran".

Under en omfattande rånturné vinner Bonnie and Clyde det amerikanska folkets hjärtan. De är ett slags Brangelina för sin tid. Al Capones populistiska affärsverksamhet hade vid den här tiden också lyckats få en hel del sympatisörer. Han, en superstjärna.

Och det är många som njuter när bankrånaren John Dillinger gäckar den amerikanska polisen, då han rymt från sin fängelsevistelse.

Göinge hade 1932-34 sina egna rikskända Public Enemies i Bildsköne Bengtsson och tatuerade Johansson. De blev, även de, några slags Robin Hood figurer i människors ögon efter att ha flinat myndigheterna i ansiktet under sina stöldturnéer.

Nu kör Aftonbladet och Expressen på stort om Tuula Lavikkala. En skoladministratör i Gävle som misstänks ha förskingrat 20 miljoner från kommunen. Jag ler nästan själv när jag skriver detta, och det känns som att det på något vis är en litterär/medial genre vi talar om här. Folk är både indignerade, fascinerade och sympatiserande över vad hon har gjort. Och kvällspressen har något slags Tom & Jerry upplägg kring hela historien i stil med "Så lyckades hon lura kommunen" eller "Så flydde Tuula".

Det är ganska spännande, om man i sin tur vill passa tillbaka bollen till samhällsklimatet. Är det uppgivenhet i förhållande till myndigheterna som skapar grogrund för sådan journalistik, för sådana här företeelser?

Samhällets fiender verkar onekligen inte vara människornas fiender alltid.

Det är inte synd om människorna.

Att Strindberg var en korkad ursäkt för en inkompetent samhällsdebattör, det vet vi alla.

Idag tänkte jag koncentrera mig på ett av alla fel han har haft. Nämligen det kända citatet från det (för en gång skull, ganska bra) matrixliknande dramat "Ett Drömspel": "Det är synd om människorna".

Det är klart det är synd om människorna. Men just idag tänkte jag prata om det i en speciell kontext.

Ofta, till exempel i förklaringen till Polisens svinigheter angående REVA, eller angående SD:s framgångar i opinionen eller näthat och näthot så säger folk "Det är arbetslösa, eller fattiga stackars människor som känner sig hotade för att samhället är si och så och de försöker bara få dagskassan att gå ihop".

Då ska jag berätta en sak för alla er.

Nej. Många i dagens samhälle idag kämpar och vänder på kronor och ören. Majoriteten av dem röstar inte på Sverigedemokraterna. De kämpar för att betala skatt och vara ärliga och de har en positiv inställning till invandring. Därför är det heller inte "synd" om SD:s väljare med hänsyn till deras upplevda maktlöshet. För mig som blivande lärare är det viktigt att kunna säga ifrån när människor gör sig dummare än vad de är. Främlingsfientlighet är heller inget för arbetarklassen utmärkande fenomen. Jimmie Å är inte arbetarklass. Adolf Hitler var inte arbetarklass. Och väljarna är lika många från moderaterna som från sossarna.

Vidare:

400 000 människor är arbetslösa i Sverige idag. Majoriteten av dem har ALDRIG skrivit ett brev till en vilken-som-helst-känd kvinna i media och sagt att de ska köra upp ett baseballträ i fittan på henne.

Många yrken i Sverige idag är underbetalda. Många yrken har tuffa villkor. Fråga vem som helst som arbetar inom någon del av textilindustrin, eller som är anställda av bemanningsföretag på McDonalds, eller för den delen arbetar som tågvärd på SJ, eller delar ut reklam fastän de har en akademisk examen.

Ingen av de jag känner med dessa arbetsvillkor har NÅGONSIN suttit i en bil och kallat svarta människor för apejävlar.

Ingen av dessa människor står på tunnelbanestationer, vid Värnhemstorget, eller vid Folkets Park och kollar ID på "människor med utländskt utseende" med föresatsen om att de har köpt sina pass.

Samhället har svinat mot sina medborgare. Därom finns inget tvivel.
Men det är ingen ursäkt för att svina mot varandra.

Det är inte synd om de människorna.