...lättare känns det nu.
Imorse var jag helt slut som artist. Veckans tre i rad har bestått av KÖpenhamn (se nedan), glögg och portvin till fördärvet hos AC i fredags (ny kompis, FAAAN va KUL!) och igår nån slags julalkholtemakväll med Tobak, Lineor och Leo.
Från att ha smuttat på finöl, dyr glögg och betett oss allmänt von oben slutade vi klockan tre på ariman. Svettiga. Råfulla. Gapiga.
Vi skrek Electric med Leila K. Det var samtidigt den där "vi mot resten"-känslan som man bara får när man är i ett gäng då allt stämmer.
Det gick liksom inte riktigt att hålla uppe det aristokratiska skenet av intellektualiet. Det är ju tur samtidigt.
Lite ångest har jag för att jag pillade på DJ:ns dator. Jävlar. Vilket as jag är.
Dessförinnan sprang jag runt i lund och ritade kukar i snön på vindrutorna på alla bilar. Till slut blev det så mycket bilar att jag var tvungen att springa. Och då trillade jag naturligtvis och bröt röven i bitar.
Dessförinnan hade Leo hittat en Soft Air Gun som han sköt mig med.
Ont när jag vaknade i morse med andra ord.
Helt ok dock med den obligatoriska ångesten idag. Lite tufft var det på eftermiddagen dock. Jag spelade med OldPandaDays och ville nog mest av allt gråta huksittandes naken med mumsmums i käften i duschen för jag var så trött.
Men nu är det lite lite bättre.
Dock är jag lite ledsen över att jag missade lussekatterna hos AC ikväll. GIllar inte att försumma folk, inte höra sms och så vidare.
Känns alltid som oartigt, ofrivilligt förvisso, men oartigt.
