Idag har jag satt upp två hyllor i min lägenhet. De är jättedjupa och ganska opraktiska faktiskt. Men jag gillar dem väldigt mycket. Jag har fått dem av Jonte, min farbror - tillika chef för övrigt - som köpte dem på IKEA Älmhult 1993.

Det är något speciellt med grejer som är begagnade, och är gåvor från de som har begagnat dem.
Till exempel har dessa hyllor bevittnat ett inbrott i Jontes lägenhet.
Men inte därför, utan snarare för att det är något av en materiell kick, som känns mycket mindre artificiell än den kicken man får när man konsumerar något nytt (eller second hand för den delen). Återigen, väldigt lik känslan jag får när jag hänger upp tavlor som mina vänner har gjort till mig.

Tobak har gjort två. Min kusin Daniels (fyllde år idag) flickvän Carro en tredje. Både nya och gamla vänner. Tyder nånstans på att jag är solid, att jag står kvar på jorden på samma sätt trots allt - men samtidigt förändras och berikas. Tavlorna i sig symboliserar ju nånting helt annat - som arteakter (nota bene: terminologin), men som artefakter symboliserar de just detta. Hur jag fortfarande är både statisk och dynamisk.

Förgängligheten. Den är knepig. Det är nog den knepigaste frågan för människan att hantera.
Hennes obetydlighet.
Å ena sidan.
Hennes odiskutabla relevans.
Å den andra.