Mitt förra inlägg kanske ger intrycket av att jag är någon slags snobb. Lite överklassvänster sådär. Det är jag inte. Snarare tvärtom.
Jag vill göra nånting, så gott jag kan, i enlighet med mina principer.
Jag kan låta bli Lidl, då gör jag det.
Kan man inte, fine. Vi lever i ett klassamhälle och jag är inte längst ner.
Men jag är FAN inte högst upp heller.
Långt därifrån.
Sällan känner jag mig så jävla mycket arbetarklass som när man befinenr sig i en medel/överklassnormativ miljö som i en storstad. Minst en gång i veckan känner jag av det.
Jag är sämre. Alla har råd men inte jag. Jag blir så jävla liten och ledsen varje gång nån säger:
"Kan du inte låna av dina föräldrar till en bostadsrätt då?"
NEJ jag kan inte det.
Jag kommer inte därifrån.
Min pappa kör lastbil. Min mamma är förskollärare. Dom har inte 50 000 undanstoppade till mig.
Följande sms fick jag igår:
"johan jag tänkte sätta in 1000 kronor på ditt konto, men måste se över utgifterna för december. Du får nog dom före första januari, tror jag / mamma".
Idag stod en jubelidiot och väntade i trappuppgången. Han pratade stockholmska.
Han sa "Jag vill att du röstar jag till en ombildning till bostadsrätter"
"tyvärr, sa jag. Har inte pengarna och tycker det är fel med ombildning"
"Jag är också emot ombildning principiellt. Men personligen är jag för.", svarade han.
"Jag har inte pengarna, sa jag"
Men tänkte "principiellt är du väl också feminist, men personligen gillar du att folk slår kvinnor, ditt jävla as"
"Nej men det är lugnt", det är ju en jättebra investering. Bankerna räknar med det.
Jag har inte råd. Han fattade verkligen inte.
Så jävla kränkt kände jag mig. Det var nästan så jag började lipa på bussen.
Min granne i mitt barndomshem kom ifrån kurdistan. Han räfsade löv för att ha råd att åka på fotbollsläger som alla andra barn.
Jag förstår dig, Mahmut. Även om det är en viss skillnad mellan oss, så förstår jag.
Vi passar inte in. Vi är de lägre stående.
Det lägre kastet.
Jag hatar klassamhället. Jag hatar verkligen det.
Helvete.
