Igår, köpenhamn. Nån slags divig whiskeysittning på vestergade. Sen en riktigt svår releasefest för någon designer jag inte kan namnet på. Jag skiter lite i det också.
Där var gratis öl nämligen.
Och då hänger man vid bardisken istället för att klappa nån jävla fransyska i ryggen som kastat akrylfärger på nån stickad t-shirt.
Kreativt.
Nåväl, full blev jag.
Och bakfull är jag idag. Därför är jag också lite sur. Jag kan uppskatta livet dagar som dessa, jag känner mig ändå ganska lycklig när jag är såhär lagom bakis. Men - precis som huvudvärken - så kommer också någon slags ilska över omvärlden som ett brev på posten, på bakisdagen.
Där var söta damer. I köpenhamn.
Och herrar också för den delen. Men jag har ungefär samma förhållande till människorna från Weekday som jag har till deras kläder.
Jag går in i affären. Ser nåt fint. Vet att jag inte tänker agera/handla (jag bojkottar allt som ägs av H&M, kan vara värt att påpeka). Sen går jag ut. Med en liten bitter eftersmak.
Jo, och apropå H&M. Apropå att jag är sur på omvärlden.
Anledningen till att jag bojkottar detta skitföretag är många. Men här är två
1. Jag är desperat, jag är inte vegetarian, men vill verkligen bojkotta nåt.
2. Det är billigt i H&M:s butiker. DU sparar 200 kronor på att köpa en tröja där. Vem tror du betalar?
Jo det ska jag berätta för dig. S.k. underleverantörers anställda, vilket är en synonym till barn. Samt hela bangladesh. H&M tillverkar alla sina kläder där, men betalade sisådär 60 spänn i skatt förra året.
Jag köper inte den där känslan folk har om att svenska företag ska vara så jävla bra, ååh kvaliteee.
Jag hatar Ingvar Kamprad.
Jag hatar Stefan Persson.
Torskar och smuts. Varken mer, eller mindre.
Kanske ska påpeka att jag inte har något som helst emot folk som handlar i dessa butiker.
Det är helt ok.
Precis som att jag inte spyr galla över folk som inte gör samma val som jag, så vill jag inte ha nån rabiat dreadlockvegan som skriker mig i öronen när jag tuggar på en chorizo.
kram
