Jag övade på min Jönköpingsdialekt. O
ch helt plötsligt sa jag "Kommer Natanael, Aron me te körka på freda ella="
Helnöjd.
Jag åkte hem till malmö idag. Ska skriva litteraturlista och källförteckning och sånt. Sen uppesittarkväll med tre vänner på torsdag innan nyår.
Blev Babel istället för svartklubb. På gott. Och på ont. Mest gott.
Året 2010, har varit magnifikt på många sätt. Jag har tidigare alltid kännt mig som "Helt-av-hajpen"- Johan. Förstår inte vad mina vänner haussar när det kommer till populärkultur exempelvis.
Så har det inte varit i år, även om jag fortfarande inte fattar Lady Gaga. Alls.
Men så är jag ju kille.
I år har jag faktiskt gjort mig delaktig i det mesta. MEN - och nu till poängen - julen har alltså inte betytt speciellt mycket i år. Som jag sa.
Den kom, den sågs, med den segrade aldrig. Som väntat.
Nu är den förbi, jag är tillbaka i Malmö, och det känns bara skönt.
Lite dåligt samvete har jag alltid när jag lämnar Bjärnum. Det känns som att de fortfarande inte klarar sig utan mig.
Det gör dem. Jag vet ju det egentligen.
Jag får lite panik på att vara hemma. Finns inget att göra och så äter jag hela tiden. Jag tycker inte om att jag inte får styra över min matrutiner (som inte finns för övrigt, men det är principen, herr Månsson).
Nu sitter jag i min soffa och surfar och njuter av livet.
I bland rullar jag en cigarett, sätter mig i fönstret och så kollar jag på alla istapparna när jag sitter i fönstret.
Förgänglighet. Istappar alltså. Melankolikoncentrat.
Men inte så tungt, mest vackert. Glädjande melankoli på nåt sätt.
Lite som Moreno Torrobas "Elegia". (som jag inte länkar till, lyssna gärna, men jag spelar den bättre själv, om jag får vara sån)
Nu kollar jag Love Actually, och hör massa smällare från torget. Man vet att man är fotbollskadad när jag tänker att det är relaterat till en viktig match snarare än nyår.
På nyår ska jag ha trerätterssittning här. Jag gillar hur vi alltid satsar stenhårt på att hålla en högre nivå, lite klass liksom, men hur det alltid blir ett finskt fylleslag i slutändan.
Fast istället för fylleslagsmål skriker alla ut grotescorepliker och dansar till "Safety Dance". Och så brukar vi skåla och alludera (nota bene: terminologin) till Björk; It has to be fucking blietzkrieg!
(hon refererar till precis samma sak, hur svårt det är att festa med stiiil, det måste vara blietzkrieg liksom).
Det är låter på många sätt som ett traditionstyngt festande. Det är det i viss mån också. Jag tror att det är ganska vanligt att vänskapsgäng ser sig själva som ett elitskikt, en eyes wide shut-klubb, fast drick och dans i stället för mask-och-knull.
Ett partylandslag om man så vill.
Men riktigt så blir det nog aldrig här. På nåt vis lyckas vi alltid återföda oss själva.
Nya internskämt skapas.
Och helt ärligt så kan man umgås utan alkohol också.
Det är bara så synd, när det är så roligt att festa tillsammans.
Vi delar ursprung. Alla, från små industriorter, tror att den vetenskapliga termen är Klasskultur. Det trodde jag aldrig om mig själv.
Jag trodde inte att jag hörde hemma i Bjärnum. Egentligen. Men jag har blivit varse min klasskulturella tillhörighet, när jag hela tiden efter gymnasiet befunnit mig i en urban, intellektuell och huvudsakligen borgerlig miljö.
Mer om det en annan gång.
God natt.
